Sverige har återkommande fått internationell kritik för att inte samla in data om rasism. I den nya boken ”Att mäta rasism” presenterar forskare en modell för att samla in jämlikhetsdata.
Hur kan man på ett etiskt och vetenskapligt sätt mäta rasismens konsekvenser? Den frågan tacklar forskarna bakom antologin ”Att mäta rasism”, vars redaktörer heter Edda Manga och Mattias Gardell. Boken ges ut av Mångkulturellt centrum, och är resultatet av ett fyraårigt forskningsprojekt.
Bland annat FN har kritiserat att Sverige som stat inte samlar in rasdifferentierad statistik och analyserar data kring etnicitet och religion för att utreda rasismens verkningar.
Diskrimineras på ett osynligt vis
– Kraven på uppdelad statistik är något som kommer dels från transnationella organisationer, dels underifrån, från grupper som utsätts för rasdiskriminering samtidigt som deras erfarenheter inte blir synliggjorda. Att de diskrimineras på ett osynligt vis eftersom det inte erkänns att de diskrimineras, och det saknas sätt att ta på den diskrimineringen. Så vi vill bidra med ett sätt att skapa kunskap om den strukturella rasismens effekter för människors livsvillkor, säger Edda Manga.
Det är inte helt enkelt. I Sverige är det förbjudet att registrera invånare efter rastillhörighet, etnicitet och religion, med hänvisning till hur sådan statistik missbrukats av stater och myndigheter genom historien.
Så forskningen får finna andra metoder. Skulle forskarna själva indela befolkningen i ett visst antal ”raser” vars livsvillkor sedan studeras skulle forskningen bidra till att reproducera rasism. Ber man invånarna själva identifiera sig skulle svaren bli obrukbara av två skäl.
Varierar efter vem som frågar, i vilket syfte och var frågan ställs
– Vi vet de sätt på vilka man identifierar sig är relationella och kontextuella, varierar efter vem som frågar, i vilket syfte och var frågan ställs. Dessutom är diskriminering på exempelvis arbetsmarknaden inte beroende av hur den arbetssökande identifierar sig. Det ligger i betraktarens ögon, berättar Mattias Gardell.
Enligt författarna kan en nyckel vara att göra bruk av all annan information som den svenska staten samlar om sina medborgare. Staten samlar information om när människor gifter sig, får barn, var de är födda, var deras förändrar är födda, var de bor, när de flyttar, om de är arbetslösa, byter jobb, vilka utbildningar de går, betygen de får och om det leder till sysselsättning i det yrke de utbildat sig för. Det finns data om invånarnas deklarationer, skulder, inkomster, förmögenheter, företagande, eventuella kriminalitet, sjukdagar och försäkringar. Och mycket mera.
Vänder på steken
Genom att samköra alla dessa data tillsammans med uppgifter om kön, ålder etcetera kan man genom en kombination av kvantitativa metoder finna mönster av ojämlikhet mellan olika kluster av befolkningen, se hur människors livsvillkor skiljer sig och därefter se vilken befolkningskategori de tillhör.
– I stället för att utgå från raser och mäta ojämlikhet vänder vi alltså på steken: mäter ojämlikheter och tar reda på vilka som gynnas och missgynnas. Därmed kan vi få fram kunskap om den strukturella rasismens effekter, säger Mattias Gardell.
Fråga dem som tillhör de grupperna
Men det är bara ena delen av forskarnas modell för hur rasism ska mätas, en modell de kallar Balingsholmsmodellen. Det gäller också att prata med de berörda.
– Säg att alla som har vissa livsvillkor är födda söder om Sahara eller i MENA-regionen (Mellanöstern och Nordafrika). Då kan man ju ha en stark indikation på att rasism är inblandat. Men om rasismen är antisvart, antimuslimsk, eller antiarabisk kan man inte veta, när det rör människor från MENA-regionen till exempel. Men då kan man fråga dem som tillhör de grupperna för att få reda på vad det handlar om, säger Edda Manga.
Informationen från statens register ska därför kompletteras av långa intervjuer med människor ur de berörda grupperna.
Det unika med Balingsholmsmodellen är att den mäter mönster i livsvillkor på nationell nivå, i stället för att på förhand urskilja en kategori av människor som man misstänker utsätts för rasism.
– Det finns en diskussion där till exempel Sverigedemokrater pratar om omvänd rasism, att den stora frågan är rasism mot vita. Med den här modellen kan vi gå in och se utifrån mönstren: Är det så att vita svenskar och svenskklingande namn diskrimineras och får svårare än andra grupper att finna bostad, arbete efter merit och karriärvägar? säger Mattias Gardell som exempel.
Nu talar man om invandrarskap som något nedärvt
Den förutsättningslösa modellen ska också kunna visa vilka nya rasifierade kategorier som skapas med tiden.
– Det tillkommer nya rasifierade kategorier, som till exempel invandrare nu. Nu talar man om invandrarskap som något nedärvt, vi pratar om andra och tredje generationens invandrare. Samtidigt gäller det inte alla sorters invandrare, inte vita tyskar till exempel, säger Mattias Gardell.
Baningsholmsmodellen är inte allomfattande, betonar båda forskare.
– Den ersätter inte all annan god rasismforskning. Den svarar inte på allting utan på en del, säger Mattias Gardell.
Man kanske inte fattar att andra mänskor får bättre behandling
En avgränsning i studien är att den är fokuserad på strukturell rasism, sådan rasism som man kanske inte ens är medveten om att man utsätts för.
– Om människor självrapporterar sina erfarenheter kan de missa mönster på det stora hela. Man kanske inte fattar att andra mänskor får bättre behandling på sjukhuset eller att medicinen man fick har sämre verkan, att det görs besparingar på en. Men om man studerar hela befolkningen kan man se sådana saker, säger Edda Manga.
Nu väntar en pilotstudie som ska visa hur Baningsholmsmodellen fungerar i praktiken.
Maria Bodin
