Nu har Chronos, Tensta konsthalls nya utställning, öppnat. Nyhetsbyrån Järva var där på öppningsdagen.
I Tensta konsthalls nya utställning Chronos – hälsa, tillgänglighet och närhet ställs högst relevanta frågor om vem vår samtid, i detta fall med utgångspunkt från byggnader och rum, egentligen är anpassade för. På ett vidare plan väcker den frågor om hur tidsandan återspeglar vad och vem som har värde. Vems kropp och funktion är egentligen ”normal”? En oerhört viktig utställning.
Chronos betyder ”tiden” på grekiska och utgångspunkten för utställningen som hålls på konsthallen mellan den 14 mars och den 1 september är den brittiska arkitektgruppen Matrix Feminist Design Co-operatives arbete. Med början under 1980-talet påvisade de brister i urbana miljöer, ifrågasatte vem staden är till för (av och för vita medelklassmän) och vilka den ej tar hänsyn till (kvinnor, barn och funktionsvarierade). I Chronos får elva nu aktiva konstnärer utforska liknande tematik med normkritisk blick.
Utställningen finns främst i stora hallen, men börjar (eller slutar) i lobbyn med den pandemibetingade videoinstallationen Home Together av Melanie Gilligan (2020-2022). Totalt finns det 13 delar eller stationer. En affischvägg, fotografier och trycksaker från självaste the Matrix Feminist Design Co-operative finns längs med väggarna som inledande fond. På ett bord i mitten av rummet ligger dessutom exemplar av flera tongivande böcker.
Our Bodies, Ourselves har översatts och omtolkats till olika kontexter världen över
Arkitekgruppens bok Making Space: Women and the Man-Made Environment (1984) finns där såväl som bland annat den banbrytande instruktionsboken om kvinnors hälsa av Boston Women´s Health Book Collective Our Bodies, Ourselves (1971) svenska version Våra kroppar, våra jag. Boken har reviderats och översatts till flera kontexter världen över och en upplaga på turkiska, under bearbetning, finns också där.
Som kurator för utställningen fanns Olivia Plender på plats på öppningsdagen. Som en av konstnärerna berättade hon personligen om sitt verk Our Bodies Are Not the Problem (2021-2022), vilket baseras på bilder i de engelska utgåvorna av Våra kroppar, våra jag. Motiven reflekterar frågor om kvinnors reproduktiva hälsa och abort, självförsvar, funktionsvariationer med mer.
Ett verk med lokal anknytning finns i Goldin+Sennebys Anti-handikapp: Samling av handikappande stenar (2024), som är en del av den ursprungliga Dramatentrappan. Stenarna togs bort för att tillgänglighetsanpassa ingången, men har sparats på en slags stenkyrkogård som förvaltas av Statens Fastighetsverk, på obestämd tid. Verkets titel är lånat från aktivistgruppen Anti-Handikapp som grundades av Vilhelm Eksteen 1969 och som introducerade ett relativiserat förhållande till handikappbegreppet.
I ett av de bortre hörnen står en installation som är under uppbyggnad vid visningstillfället. Konstnären Ihra Lill Scharning fanns själv på plats med sin assistent. I ett av verken, Når klarte du det (2024), utgår hen ifrån material, föremål och möten med personer i anslutning till konsthallen. En plastfälg får symbolisera en klocka på vad som liknar ett trätorn, några målade plywoodskivor innehåller fraser som ”cap in hand”, där hen illustrerar och problematiserar den tvetydiga uppkomsten till handikappbegreppet.
Chronos kräver betraktarens eftertanke, och tid
I motsatt hörn finns det ”soft space” som danske konstnären Jakob Jakobsen tidigare annonserade efter mattor till. Det stora Hospital for Selvmedicinering (2021) är ett rumsligt verk som uppkom efter en vistelse då konstnären själv hade varit inlagd på ett psykiatriskt center. Hospitalet skapades först på hans vind för att vara ett alternativt rum att vila, reflektera och utbyta tankar om konst, sjukdom och tillfrisknande i. I rummet finns även en ljudinstallation med inläsning av konsthallens producent Anna-Stina Ulfström samt Franziska Hope (på engelska).
Ett verk värt att nämna, för de som inte har möjligt att ta sig rent fysiskt till utställningen, är Jessie Bullivants digitala Site Specific Illness (2019/2024). Besökaren uppmanas att skriva upp sig på en e-postlista för att ta emot information löpande om ett offentligt program.
Det finns mycket att säga om Chronos, framför allt att utställningens olika delar (där flera av konstnärerna visar upp minst två självständiga verk) kräver betraktarens eftertanke och inte minst tid. En timme räcker inte, och bara det säger väl något.
Chronos kan ses både som en hyllning till de feministiska perspektiv som redan lämnat avtryck på dagens arkitekturdebatter och intersektionalitetsdiskurser, men fortsätter också att ge udd till debatten om vilka föreställningar om normer som dagens samhällsbygge utgår ifrån. Med utgångspunkt från de kamper som exempelvis funktionsrättsaktivister drivit i decennier och erfarenheter som ansetts vara utanför ”normen” ställs frågor om effektivitet, produktivitet och kreativitet på sin spets. Hoppas att utställningen och dess frågor får den uppmärksamhet de förtjänar.
Medverkande konstnärer i Chronos – hälsa, tillgänglighet och närhet är även Cecilia Germain, Park McArthur, Vård och värde samt Constantina Zavitsanos.
David Johansson
