Krista Sirviö har läst Dialogisktprofilen Victor de Almeidas bok ”Kramen från helvetet” och blev starkt berörd av hans livsberättelse. Här följer hennes recension.
Boken Kramen från helvetet (Mondial 2023) om youtubern Victor de Almeida är skriven av Antonios Antoniadis och inleds med ett övergrepp som skedde när han var liten. På ett väldigt levande sätt beskriver han sin utsatthet.
– Det kändes inte som när mamma kramade mig.
Han berättar om Kap Verde, där han föddes i en tid när landet var en portugisisk koloni. Från en dag till en annan var hans mamma borta och hon blev borta i nästan ett år. Men så en dag var hon tillbaka och familjen hamnade genom vänner i Sverige.
Han minns tydligt vardagsrasismen
Familjen hamnade i en lägenhet i Nacka. Victor ville bara ut och leka i sitt nya hemland. Han pallade äpplen och lekte dunken, precis som andra barn på den tiden. Men han minns tydligt vardagsrasismen, hur man klappade på hans krulliga hår och kallade honom för ”kolsäcken”. Han var alltid välkommen, så länge han betedde sig ”som en svensk”. Långt senare greppade han vad strukturell rasifiering var för något.
Victor hamnade lätt i situationer där han fick problem. Styvpappan José blev en viktig del av uppväxten, men han hade ett destruktivt sätt. Örfilarna utdelades lätt och Josés drickande förvärrades. Victors mamma blev medberoende, vilket bidrog till att Victor aldrig tog hem vänner under uppväxten.
Mitten av 1980-talet var den tid som formade hans kriminella bana. Han träffade några bröder och inledde en vänskap som var en blandning av spänning, kickar och äventyr. De gav sig ut på stöldturnéer. Vid 12-13 års ålder började han med rån och våldsbrott. Han var van vid kaoset hemma och trivdes i röran. Rent materiellt hade han det bra, men känslomässigt saknade han mycket.
En dag vaknade familjen av nyheten att Olof Palme hade blivit skjuten
En dag vaknade familjen av nyheten att Olof Palme hade blivit skjuten. Victor de Almeida upplevde sedan att något hände med Sverige. Problemen blev fler, tryggheten började försvinna och gemenskapen slogs sönder.
Victor åkte mycket till Kungsan och hängde med andra förortsbarn. Det var unga från Norsborg, Tensta, Rinkeby – en multikulturell mosaik. Det var dans, musik och teater, men sedan tog drogerna och kriminaliteten över. Han hamnade på Drevvikens ungdomshem och där rökte han sin första joint.
Hela gymnasiet rökte han på och ”levde rövare”. Den röda tråden var känslan att inte passa in och han gick från gäng till gäng. Han hade svårt att knyta an till människor och flydde så fort han kom någon för nära.
Någon introducerade rökheroin och han var fast
Sedan träffade Victor en tjej, Jody från Husby, och fick en dotter. Parallellt med förhållandet kom fler droger in i bilden. Stockholm var ett himmelrike för narkomaner vid den tiden. Någon introducerade rökheroin och han var fast, det kändes som om hela universum gav honom en jättestor kram – en kram från helvetet. Från den stunden handlade allt om droger. Han började åka in och ut på anstalter och levde med konstant stress och oro.
Avtändningen från drogerna kändes som influensa, fast tusen gånger värre, och för en narkoman finns det inget värre än att ha abstinens. Han tände av men började på nytt. Det inre sårade barnet sökte hela tiden efter omsorg, bekräftelse och trygghet. Det blev mer knark, inbrott och jakt. Hans hjärna var kidnappad.
Han började injicera och en farlig dörr hade öppnats. Hans bästa vänner dog en efter en. En dag vaknade han av slangar i kroppen efter en överdos. ”Kramen från helvetet” höll på att ha ihjäl honom.
I slutet av 1990-talet förändrades missbruksvården och Subutex introducerades, men skapade enligt Victor en falsk trygghet. Man bytte gatans drog mot utskriven medicin. Målet med medicineringen är att stilla missbrukets opiathunger, samtidigt som man håller missbrukarna borta från gatan. Men en missbrukare som får gratis knark stannar sällan där, tvärtom fortsatte många att knarka. Medicinen blev som osynliga bojor.
Han hamnade i ”Stockholms katakomber” och levde där nere i tunnlarna
Victor fortsatte att göra brott och ensamheten lockade fram hans inre demoner. Till och från mådde han så dåligt att han ville avsluta sitt liv. Han hamnade i ”Stockholms katakomber” och levde nere i tunnlarna. Mitt i dimman träffade han en annan tjej, Keisha och tog droger med henne. En dag hade hon blivit gravid. Hans liv var upp och ner.
Han levde med Keisha i flera år. Hennes liv fick en ny riktning med dottern medan Victors missbruk eskalerade. Eländet började om. Efter att Keisha dött av ett hjärtfel tog Victor tag i sitt liv.
Han gick på Metadonbehandling och åkte utomlands för behandling. Det tar lång tid för en hjärna att återhämta sig från ett långvarigt missbruk. Efter 20 år av missbruk och flera överdoser hamnade han slutligen på behandlingshemmet Hatten. Där deltog han i 12-stegsprogrammet och det var det bästa som hade hänt.
Han började förlåta sig själv, insåg att missbrukare är bra människor som gör dåliga val
Varje morgon bad han och deltog i möten. Han började förlåta sig själv, insåg att missbrukare är bra människor som gör dåliga val. Inte sämre än andra. Att se andras bojor gav perspektiv. Victor har sett nära och kära gå bort, samtidigt som han själv överlevt flera överdoser. Han har sett den undre världen som få besöker.
När vi ser oss omkring, läser nyheterna och så gott som dagligen möts av beskedet om att någon ung pojke har dött. Droger som förgör unga människors liv. Många bär på trauman som inte bearbetats, men finns det något skyddsnät? Orkar vi? Tar vi tag i det eller blundar vi? Som Victor skrev, efter Olof Palmes sista andetag hände något i Sverige, problemen blev fler, tryggheten minskade och gemenskapen slogs sönder.
Boken tog mig hårt, kom nära in på livet.
Krista Sirviö
