En bekant sade till mig:
– Jag har en bok som jag vill att du ska läsa. Den handlar om en muslimsk familj och deras liv i Kina innan de till slut lyckades fly. Det är en kvinna som är kazak som skrivit den och jag är uigurer, men jag har liknande upplevelser, sade min vän Gülbahar.
Boken heter Ögonvittnet och är skriven av Sayragul Sauytbay tillsammans med den tyske författaren Alexandra Cavelius. Sayragul är född 1976 i den kinesiska provinsen Xinjiang. Hennes modersmål är kazakiska. Hon utbildade sig till läkare och utbildningen skedde på kinesiska, som hon fick lov att lära sig. Familjesituationen ändrades och Sayragul började istället arbeta som lärare och rektor på förskolor. Under tiden började kineserna med angiverisystem mot de som inte följde de nya regler som hela tiden tillkom.
I boken berättas att många av de etniska minoriteterna blev hotade med att deras familjemedlemmar skulle råka illa ut om de inte angav någon eller till och med själva erkände att de begått ett brott som de inte hade gjort. Människor försvann spårlöst. Ingen vågade fråga efter dem med risk för att bli nästa offer. Redan under utbildningen till läkare diskuterade Sayragul med sina medstudenter om hur det ofta var människor som såg friska ut som de fick obducera. Det visade sig senare vara offer för organdonationer och tortyr.
Efter att familjen varit separerade i två år kunde de återförenas
Efter en tid fick familjen hjälp att flytta till Sverige
Pass beslagtogs för de etniska minoriteterna och barnen fick inte ens pass utfärdade. Via kontakter lyckades Sayraguls man ordna ett pass för att åka till Kazakstan och besöka sjuka släktingar. De två barnen kunde följa med den gången eftersom mamman hade så viktigt arbete att myndigheterna räknade med att familjen skulle komma tillbaka. De lovade varandra att hålla kontakten och att ses så fort som möjligt.
Kina inledde ett system där muslimer skulle bo vissa perioder i kinesiska familjer för att lära sig kulturen. De tvingades äta griskött och ingen visste vem i ens omgivning man kunde lita på. Det skickades lappar med information och möten skedde på hemliga platser.
Sayragul blev flera gånger hämtad till förhör med förbundna ögon under transporten. En gång var transporten längre än vanligt och det visade sig att hon blivit körd till ett så kallat omskolningsläger. Hennes uppgift blev att vara lärare i kinesiska för de tillfångatagna muslimerna. Förhållandena i lägren var obeskrivligt vidriga med tortyr, ingen eller lite mat som knappt var ätbar. Dusch och klädbyten förekom knappast. Många människor fick sova direkt på golvet i en trång cell. Även här försvann människor från en dag till en annan.
Efter några månader i lägret fick Sayrgul komma hem igen – nu ännu mer beslutsam än tidigare att fly från Kina. Flykten kunde ordnas med hjälp av kontakter och flera byten av transportmedel för att komma över gränsen till Kazakstan. Efter att familjen varit separerade i två år kunde de återförenas.
Även i Kazakstan fanns angivare så familjen fick vara försiktig med vilka de träffade. Trots försiktigheten så fängslades Sayragul. I juli 2018 inleddes rättegången mot henne. Den blev uppmärksammad världen över av människorättsorganisationer och stora nyhetstidningar och nyhetsprogram som visade att någon vågade berätta om de kinesiska koncentrationslägren.
Efter en tid fick familjen hjälp att flytta till Sverige och har sedan 2019 bott i södra Sverige. Sayragul har fått motta flera utmärkelser för sitt mod att kämpa för mänskliga rättigheter. Hon reser runt i världen och föreläser om situationen för de etniska minoriteterna i Kina.
Sayraguls berättelse grep tag i mig direkt från början av boken. Det är så ofattbart att det fortfarande i modern tid förekommer förföljelse och tortyr av människor. Och att vi inte kan få detta att upphöra.
När jag läst boken pratade jag med min vän Gülbahar om den.
Har du själv eller någon du känner erfarenhet av koncentrationsläger?
– Ja, jag är född i läger och bodde i ett under mina första nio år. Min pappa var lärare i historia och geografi på universitetet och skrev en historiebok innan han fängslades på grund av vad han skrivit. Många som ansågs intellektuella fick sitta i ett speciellt fängelse, svarade hon.
Fadern satt i fängelse under sju år men var i läger under resterande tid av sitt liv, totalt 19 år. Jag känner igen en hel del från Sayraguls berättelse. Men ingen av oss kunde ana att det fanns så mycket grymhet i koncentrationslägren.
– På gatorna, i skolor och universitet blev vi uigurer illa behandlade och förnedrade. Vi blev förföljda och visste inte vem vi vågade lita på. På universitetet studerade jag uigurisk litteratur och jobbade sedan som redaktör för en tidning.
Hur är situationen för uigurer och andra minoriteter i Kina idag?
– Jag vet inte, jag har ingen kontakt med någon släkting eller vän där sedan 2014. Mina släktingar fick på något sätt kontakt med en svensk utbytesstudent i Kina för några år sedan. De gav kodord och sa vad hon skulle fråga efter när hon hittade mig. Genom henne fick jag beskedet att min mamma dog 2020. Jag vet inte hur.
Sedan bokens författare Sayragul börjat berätta om sina upplevelser är det fler som börjat träda fram och berätta. I april i år var det en stor världskonferens för uigurer i Sverige. Många politiker och framstående människorättskämpar deltog.
Under samtalet rörs Gülbahar till tårar flera gånger
Hur hamnade du i Sverige?
– Jag och mina två söner fick pass och reste till Peking där jag hade kinesiska vänner. Vårt mål var att komma till Europa, men det spelade ingen roll var. Så för elva år sedan kom vi till en ort i Dalarna.
Här i Sverige har hon blivit hotad, och det sätter sina spår att inte kunna lita på människor i sin omgivning. Men idag är livet gott.
– Min familj består av två söner i 20-årsåldern och min man. Vi har alla jobb, trevliga vänner och trivs där vi bor. Jag är så nöjd med livet så jag kallar Sverige för himmelriket på jorden.
Under samtalet rörs Gülbahar till tårar flera gånger. Det är starka känslor som rivs upp när hon måste tänka tillbaka på sin uppväxt.
– Jag blir extra berörd nu när det pågår krig i världen. När kriget i Ukraina bröt ut blev jag deprimerad. Nu när Palestina och Israel konflikten startat om har jag också blivit sjuk. Ingen människa ska behöva leva med krig och konflikter, säger Gülbahar.
Monica Jansson
