porträtt av en medelålders kvinna med långt, ljust hår

I stora städer världen över pyntas och fejas det inför jul, oavsett vilken religion som är den dominerande i landet. Traditionen med julgranar, tomtar och julklappar har fått fäste, trots att kristendomen inte har det. 

Här i Sverige börjar butiker sälja julsaker allt tidigare, och en del människor har ett fullt julpyntat hem redan första advent, andra förfasar sig över detta. Från november är  reklamutskicken proppade med julklappstips, och julbelysning lyser upp gator och torg.

 I vårt land spelar den kristna tron allt mindre roll för gemene man. Kyrkbänkarna en vanlig söndagsgudstjänst gapar i stort sett tomma. Statistik visar att kyrkorna fylls först när programmet innehåller musik, och då särskilt under advent och jul. Även om hela julfirandet tillskrivs Jesu födelse och är en kristen högtid, verkar det som om julen för de allra flesta snarare handlar om traditioner, vanor och ett tillfälle att träffa släkten.

För alla som lever i en bonusfamilj är utmaningarna kring jul inte alltid så lätta att handskas med

För alla som lever i en bonusfamilj är utmaningarna kring jul inte alltid så lätta att handskas med. “Så har vi alltid firat”. “I vår familj gör vi så här”.  Men just detta, att nya konstellationer kommer till, och andra försvinner, gör att julfirandet hela tiden förändras och har en sorts framåtrörelse, både i det lilla och i det stora perspektivet.

 En blick på julbordet gör detta tydligt. Sedan jag var barn på 1970-talet har många rätter försvunnit från min familjs bord, till exempel olika syltor, tunga och lutfisk. Nu kan vi istället hitta olika vegetariska rätter med rötter i mellanöstern och nordafrika, lax med wasabi, och en jultårta med saffran och rosenvatten, dekorerad med granatäpplekärnor och pistagenötter. 

Precis som med rätterna på julbordet har det skett en modernisering av Luciafirandet. Där finns inga givna regler om vem som är Lucia, eller vilka andra figurer som kan gå i tåget. I år träffade jag en liten Lucia med krona och tomteklänning. Ett roligt barndomsminne är när jag, min lillebror och två systrar vi bodde granne med skulle lussa i vårt höghus. Vi lånade en blond peruk av en granntant, och klädde ut min bror till tärna. Vi gick runt i trapphuset och sjöng, och alla undrade var den nya flickan hade flyttat in. 

En av de härligaste figurer jag har träffat på, var en elev i en skola jag arbetade i. Hans mamma, som kommer från ett latinamerikanskt land, hade tillverkat en dräkt av halm. Han var den finaste julbock. Några av barnen knorrade över att de aldrig sett en julbock i Luciatåget förut, men när luciamorgonen kom var alla överens om att julbocken hade en given plats i tåget. 

Just detta att plocka och ta från andra kulturer, gör att julfirandet också blir friare. Att inte fira alls är också ett alternativ, det behöver inte betyda att man har något emot julfirandet i sig, bara att man inte bryr sig. Förr var firandet ofta bara med familj och släkt, numera bjuder många även in kollegor, grannar och vänner.

Min barndoms jular minns jag som varma, doftande och (för det mesta) roliga

Min barndoms jular minns jag som varma, doftande och (för det mesta) roliga. Som vuxen har jag fattat att min mamma höll på att slita ihjäl sig med att städa, baka, laga mat och köpa julklappar och finkläder till oss, trots dålig ekonomi. Pappa slet på sitt håll. Han körde taxi, och själva julafton var en bra taxidag med mycket dricks. Han brukade hinna hem och äta lite julmat ändå, innan han åkte ut och körde vidare hela kvällen. Farföräldrarna kom på jullunch, morföräldrarna på julmiddag. Mamma trippade på tå runt mormor, som var av den oberäkneliga sorten. Hon gjorde ofta min mamma ledsen.

När jag själv fick barn, ville jag gärna återskapa min barndoms jular, minus elaka familjemedlemmar. Jag var ensamstående, med ännu sämre ekonomi än mina föräldrar haft. Jobbet på ICA var som tyngst och stressigast veckan före jul. På kvällarna städade jag, pyntade, släpade matkassar i ena handen, julgranen i den andra. 

När julafton kom var jag gråtfärdig av trötthet. Ändå uppe med tuppen för att ta emot barnens farfar i svinottan, innan han for vidare till sin stuga för att fira där. Julfrukost för mina vänner, och till sist julmiddag för barnens pappa, mina föräldrar och min bror med familj. När jag ser tillbaka inser jag hur mina smått hysteriska krav på mig själv, minskade lite för varje år. Vem bryr sig egentligen om ifall man struntat i att damma ovanpå köksskåpen, eller om senapen är hemlagad?

Alla hjälps åt att laga eller baka något

Nu, med vuxna barn och än så länge inga barnbarn, känns julen bara skön. Inga höga krav eller måsten. Alla hjälps åt att laga eller baka något, och all typ av frosseri i mat och julklappar är borta. En tradition som är kvar sedan barndomen är att titta på Karl-Bertils Jonssons julafton. Då, på 1970-talet betydde meningen “förr i tiden, när det fanns fattiga på gatorna i Sverige” verkligen en avlägsen tid, som nog ingen hade trott skulle komma tillbaka.

 Oavsett av vilka skäl och på vilket sätt just du firar eller inte firar jul, så är det en tid av reflektion och eftertanke i slutet av ett år. Många känner ett behov av att vara extra generösa och givmilda, i ord och handling. Förhoppningsvis även mot sig själva. 

Annika Skarf

Print Friendly, PDF & Email