Vad gör man om man blir besviken på julklappen från barnen? Det skrev Selma Lagerlöf om redan 1928. Här kan du läsa hennes berättelse om skomakaren Karl-Artur.
Det var inte nog med att han för de där barnens skull hade varit tvungen att sätta sig till skomakarbänken. Det var också deras fel, att han måste gå klädd i simpla, grå vadmalskläder och se ut som en mjölnare.
Han ville inte neka till att de hade haft en riktigt bra julafton. Köket hade varit nyskurat, redskapen utburen, golvet strött med gul, doftande halm, och ett stort bord med vit duk på hade stått mitt i rummet. Barnen var badade och rena, i nya skor och nya kläder, uppsluppna och lyckliga över att det nu äntligen var jul. Till det lilla hemmet hade kommit gåvor av korv, smör, limpor, ost och julljus från nästan vartenda hus i kyrkbyn, och eftersom man inte kunde neka att ta emot så här på julen, så var skafferiet fullproppat, för att inte tala om att tolv julhögar med bullar, kransar och äpplen var uppradade på bordet.
Karl-Artur hade hållit en liten julbön och sjungit julpsalmer tillsammans med hustru och barn. Efteråt, medan hustrun stod och rörde i grötgrytan, hade han och barnen lekt och rasat i julhalmen.
Mot slutet av kvällen hade han tagit fram några små julgåvor. Barnen fick skridskor och en kälke, som han hade beställt åt dem, hustrun en gammal kråsnål, som han en gång hade fått av sin mor. Alltsammans hade blivit mycket välkommet, och glädjen hade stått högt i tak.
Att han själv skulle få någon present, hade han varken väntat eller hoppats, men just som man hade stigit upp från bordet, kom de två äldsta barnen släpande med en stor rulle tyg. Hustrun och de andra följde efter i procession, så att nu kunde han begripa, att turen var kommen till honom.
– Di har vari så glada, barna, över att di skulle få ge dej nånting, sade hustrun. Det här har di arbeta mä hela hösten.
Men det, som de kom med, var ingenting annat än ett stycke grått vadmal. Han böjde sig hastigt ner över tyget och kände på det. Det vet ju var och en, att sådant där hemspunnet och hemmavävt vadmal är det mjukaste, varmaste och starkaste tyg, som finns, men det är grovt och tjockt och grått. Och i hela sitt liv hade Karl-Artur begagnat dräkter av fina, släta tyger, som passade hans utseende. Det hade aldrig fallit honom in, att han skulle sätta på sig en vadmalsjacka.
Den här presenten gjorde honom riktigt olycklig, och han tänkte inte på något annat, än hur han skulle kunna slippa undan att sy tyget och gå klädd som en bonde.
Hustrun och barnen stod kvar framför honom och väntade på pris och beröm. När ingenting hördes av, blev de både snopna och ängsliga.
Karl-Artur begrep ju hur de hade måst arbeta för att skaffa ull och för att karda och spinna och väva. Det var alldeles säkert, att de hade strävat med detta under hela hösten. Och under det att de hade kardat och spolat och vävt, hade de muntrat upp sig med att tala om hur glad han skulle bli och hur han skulle komma att berömma vadmalet. Han skulle förundra sig över att de hade kunnat skaffa honom något så dyrbart, och han skulle säga, att när han nu fick vadmalskläder, så behövde han aldrig mer frysa varken ute eller inne. Det var detta, som de väntade av honom.
Ja, hur skulle han bära sig åt? Om han inte sade någonting vackert, så att de blev nöjda, skulle hela julglädjen bli förstörd.
Han hade ju ärvt något av sin mors, överstinnans, förmåga att reda sig i kinkiga situationer, så att han genast insåg vad som borde sägas, men det var ganska påkostande att komma fram med det.
– Jag undrar, sade han, om Skräddar-Anders ska ha ledigt hela julen. Jag skulle allt ha lust att gå till honom och fråga. Kanske att han kunde sy tyget åt mig nu i mellandagarna, så att jag finge något varmt att sätta på mig, när den värsta kölden börjar.
De sken upp alla elva. De förstod, att det bara var av förvåning och häpnad över deras duktighet, som han till en början hade sett så skrämd ut.
Selma Lagerlöfs julberättelser finns samlade i Selma Lagerlöfs jul, nyligen utgiven av Romanus & Selling.
