Han lämnade kriget i Irak som flykting men fick ett annat krig i Sverige. Under 15 års tid präglades Mehdi Adnan Mossas liv av våld, drogmissbruk, fängelsevistelser och kriminalitet. Idag arbetar han som kurator och ska fortsätta plugga till kriminolog.
Efter de hårda åren vill Mehdi Adnan Mossa vill göra rätt för sig genom att informera och berätta om sitt liv. I sitt arbete med att förändra samhällssynen på barn och unga i utanförskap har han besökt 150 kommuner, skolor och fritidsgårdar runt om i hela Sverige. Under rubriken Ur Dimman föreläser Mehdi om sitt liv, sin vision om samhället och hur vi tillsammans behöver gå ihop för att motarbeta kriminella verksamheter.
– Jag slutade att räkna efter att 28 av mina nära vänner hade dött, det har tyvärr blivit så normaliserat. Jag åt med dem och gjorde allt med dem, men begravningarna kom en efter en på grund av den bottenlösa gangsterlivsstilen, säger Mehdi Adnan Mossa.
Ingen söker vård, för det är tabu. Det handlar om kultur och tradition
Hans familj flydde till Sverige från inbördeskriget i Irak när Mehdi var tolv år gammal och han växte upp i Flemingsberg.
– Jag skulle äntligen få vara trygg, men så blev det inte. Jag förstod inte systemet och normerna och blev extremt utsatt och mobbad i skolan.
Mehdi berättar om en pappa som beskrevs som en hjälte, men som led av psykisk ohälsa och var våldsam.
– Ingen söker vård, för det är tabu. Det handlar om kultur och tradition. Män ska inte klaga. Min pappa tände till och kastade saker, var gnällig, negativ och mådde dåligt och han visste inte ens varför, men det vet han idag. När man inte har verktyg för att hantera jobbiga känslor och tankar, då blir handlingarna avvikande genom exempelvis fysiskt våld. Han slog aldrig mig men var väldigt hård mot min mamma.
– Den värsta misshandeln är inte den fysiska utan den psykiska. Största problematiken är att allting stannar i hemmet, man har någon form av överenskommelse. Den frustationen tog jag ute. Våra kulturer säger att man alltid ska respektera föräldrarna, oavsett vad, att aldrig höja rösten eller ifrågasätta dem.
Den största rasismen finns inom våra egna grupper gentemot varandra
Han beskriver det som att han var en mus hemma men ett lejon ute, och berättar att han ser mönstret gå igen hos ungdomar han möter. Men som pappa till två söner vill han ta sitt ansvar och se till att de får en trygg uppväxt.
Mehdi Adnan Mossa flyttade hemifrån tidigt och hittade nya gemenskaper. Hans mamma blev kvar med den våldsamma mannen, fast i normalisering och medberoende.
– Min mamma fick ta den största smällen. Det finns en tystnadskultur som gäller både hos grannar, vänner och släkt. Det är ett problem i våra utsatta områden. Parallella strukturer i olika faser gentemot myndigheter och det svenska samhället. Vi pratar om rasism, men den största rasismen finns inom våra egna grupper gentemot varandra.
På 90-talet som Mehdi Adnan Mossa minns det, fanns inga övervakningskameror, portarna var öppna och invandrarna hjälpte varandra. Då var förorten en plats där man ville bo. Så ser det inte ut idag, säger han.
Man måste bli vän med sitt barn och inte köra med härskartekniker
– Nu låser man om sig. Många säger att det inte är en trygg plats att växa upp i. Nu finns det föräldrar med akademiska yrken som ändå har barn som blir kriminella. Det har växt fram en gangsterkultur i många förorter, föräldrarna säger de har gjort allt i sin makt, men vad hände?
Mehdi har sett hur gängkriminaliteten gått längre ner i åldrarna och säger att idag finns det 12–13 åringar som begår grova brott eftersom de inte kan bli lagförda som vuxna. Orsaken menar han bottnar i identitetssökande och dysfunktionella familjer.
– Alla avvikande beteende har en grogrund. Jag upplever att många invandrarföräldrar inte vet sina rättigheter, så barnen kör över dem. Därför är det viktigt att utbilda föräldrar om risk- och skyddsfaktorer. Många tappar fotfästet runt tolvårsåldern, så då måste man steppa upp och bli vän med sitt barn och inte köra med härskartekniker.
Mer resurser till skolan och socialtjänsten är avgörande för att minska risken för att barn hamnar i kriminella nätverk menar Mehdi Adnan Mossa. Han tycker också att polisen ska plocka bort individer från området om de har en negativ inverkan på sin omgivning.
– Det finns två vägar in i kriminalitet. Den första är via missbruk som kanske bottnar i ångest, depression och psykisk ohälsa och den andra handlar om ekonomiska skäl.
Man får inte glömma att de kriminella också har varit barn
För egen del kopplar han de våldsbrott han själv begått till våldet som fanns i barndomen. Man får inte glömma att de kriminella också har varit barn, säger han. Vändpunkten för Mehdi blev ett långt fängelsestraff som fick honom att reflektera och bli drogfri. Han tycker att de som begår allvarliga brott ska dömas ordentligt, men allt handlar inte om straff.
– Man måste nå barnen redan i tioårsåldern, då kan man forma dem som en lerkruka. Men ju äldre de blir desto hårdare blir deras skal och det kan vara svårt att nå dem. I dagsläget lever inte de unga i kriminella gäng längre än till 25 årsåldern. Så var det inte på min tid, då hann man eventuellt träffa en tjej och bilda familj. Man blev mogen och backade.
Trots en historia som rymmer 32 åtalspunkter har Mehdi Adnan Mossa tagit sig långt bort från den kriminella livsstilen och jobbar nu som kurator.
– Kan jag så kan du. Vi lever i ett välfärdssystem som inte finns någon annanstans i världen och du kan bli exakt det du vill. Det är möjligheternas land med gratis sjukvård och utbildning. Mitt råd är att leta efter sunda vänskapsrelationer som pushar dig uppåt och inte ner i det destruktiva. Du är värd ett bättre liv.
Krista Sirviö
