Under en veckas tid har Ailin Mirlashari visat första delen av sitt masterprojekt This is how we continue på Konstfack. Nyhetsbyrån Järva träffade henne för ett samtal om vikten av att utmana dominerande narrativ och återaktiveringen av minnen från Husbys kända muralmålning.
Utställningen This is how we continue utgår ifrån processen och berättelserna kring muralmålningen Större än vad ni tror som finns på väggen bakom Folkets Husby. Idén till masterprojektet kom genom att husets verksamhetschef Hedvig Wiezell frågade om Ailin var intresserad av att skapa något inför tioårsjubileet av målningen.
– Efter sommaren påbörjades intervjuer både med folk som varit med och med folk som bor i Husby och som sett den under de här tio åren, säger Ailin när vi sätter oss ned framför bildskärmarna i Konstfacks stora entréhall.
Hon, som själv var processledare vid skapandet av muralen, närmade sig berättelserna genom öppna frågor om vad som hänt sedan dess, vad folk kommer ihåg och vad målningen betyder. Snart utkristalliserades många tankar och perspektiv att beakta.
– En av intervjuerna sa att det som saknas och gjorts mycket de senaste åren är i bostadskampen, det som hänt med alla utförsäljningar, så just den filmen är både en kommentar och en hommage till de personerna och den kampen, säger hon och blickar mot den skärm där vita tygstycken med svart protesttext rullas ut från fönster längs en av betongfasaderna på Bergengatan.
Vissa grejer är jätteviktiga att inte en person äger
I det audiovisuella verket hörs även en dikt inläst av Simon Matiwos ljuda mot en repetitiv instrumental musikfond. På den andra skärmen varvas klipp från utemiljöer i Husby filmade för tre veckor sedan där fyra personer med blåa stickade mössor och texten 164 vandrar runt med runda spegelskivor i händerna.
– En grej som vi ska producera är en platsspecifik audioguide till målningen, fortsätter hon.
En guide för att förvalta historierna på målningen, vad de betyder. En behållning för ”communityt”, och inte bara som verk.
-Jag vill inte sätta en label på det. Konstvärlden är så individualistisk, men vissa grejer har jag behövt separera, för vissa grejer är jätteviktiga att inte en person äger. Typ som muralmålningen, det står inte namn, utan det är folkets berättelser.
Bakom skärmställningen av trä finns ett konceptuellt arkiv med böcker, projektbroschyrer och olika tidsdokument. Till exempel syns tidningsurklipp och handgjorda affischer från Husbylegender som Inga Harnesk och Gunnar Johansson.
– Det här är från 2016, på deltagare i processen, och här är typ en handbok för muralaktivister (Betongen berättar reds. anm.), om metoden som vi jobbade med då. Jag kunde inte bara visa filmen, det är en så lång historia och många olika berättelser, det är mer än vad som visas nu, förklarar hon.
Filmen i sig aktiverar minnen av det som skett, som en slags ritual, menar hon.
Hur förvaltar vi berättelser? Vill vi ha ett arkiv?
På väggen finns även flera av Folkets Husbys trygghetsundersökningar och andra exempel på lokal kunskapsproduktion. Där finns också Husby Runt – ett handtryckt blad från 1987 som de hittade när hon och Hedvig gjorde efterforskningar.
– Det blir som en pågående process av att jobba med community-arkiv, hur förvaltar vi berättelser? Vad skulle det kunna bli? Vill vi ha ett arkiv?
Även minnen från själva arbetsprocessen med muralmålningen får sin plats. Med start 2014 deltog sammanlagt 200 personer i intervjuer, framtagning av skisser och omröstning.
– Panoramabilden av torget vid Ica fick jättemånga röster, säger Ailin.
Året därpå fokuserade de mer på detaljerna, vilka motiv som torget skulle fyllas med.
– Alla berättelser finns ju nedskrivna, men tioårsjubileet och att jag kan göra det som ett konstnärligt arbete har gjort att allt aktiveras igen, säger hon.
En del motiv var bara fiktion, men i flera av intervjuerna har det blivit tydligt att bearbetningen av saker som hänt, både traumatiska och roliga, inte är klar.
– Det blir lite att såren tas upp igen. Allting kommer tillbaka och man ser värdet av att stanna upp och inte bara gå vidare.
Tillbakablickandet blir en slags omsorg. Förhoppningen är ett community-arkiv
– Mycket handlar om att ta hand om vår historia, om varandra, både det som är jobbigt och det som är bra.
Personligen hoppas hon att konstprojektet får bli början på ett större community-arkiv. En process med tid att se över och ta hand om Husbys historia.
– Det är också väldigt universellt, som kan hjälpa andra orters liknande berättelser, säger hon.
Den nyproducerade filmen är ett konkret exempel på hur samarbeten kan se ut. Det finns många liknande aktörer som skulle kunna ha nytta av levande arkiv. Ett samtal om sådana arkiv och hur de skulle kunna utformas hölls på Folkets Husby i torsdags. Där deltog både konstnärer med berättelser och forskare som specialiserat sig på arkiveringsmetoder. Även om det är ganska nytt i Sverige, Black Archives Sweden i Malmö är ett av få, så finns många exempel utomlands.
Det är till exempel vanligt i England.
Med tanke på projektets karaktär tror hon att den personliga närheten till ämnet är en konstnärlig tillgång.
– Jag tror att det hade varit jättekänsligt annars, speciellt när man claimar att man gör det med ett community. Jag hade nog inte gjort det utan den personliga kopplingen och om jag inte hade varit med i muralprocessen.
Men att försöka flytta ett så platsspecifikt verk från Husby in till Konstfack då, hur känns det? Ett sätt att utmana dominerande narrativ
– Det är speciellt. Många är väldigt engagerade i ett område och kan känna igen sig i frågor om våra offentliga rum och välfärd, som Husby har drivit – det har varit jättefint, säger hon om reaktionerna, men medger att hon först var lite tveksam.
Tills handledningen fick henne att tänka om och fråga sig vad rummet kan göra för berättelsen.
– Att fler får ta del av den, och att det är hyperlokalt men även en del av vår stad och vår nation.
Och ett slags synliggörande, även av Husby.
– Många har associationer om Husby från mainstream media eller Netflix, det är inte det som är drivande för mig. Mitt fokus har varit att förvalta folkets berättelser.
Ett sätt att utmana dominerande narrativ.
– Det tror jag att den här platsen kan göra, men jag kan också skriva ut canvasgrejer billigt och göra laserskärning, har tillgång till träverkstad – allt sånt är ju tack vare den här institutionen. Det blir ett utbyte som förhoppningsvis berikar storyn – och för att söka medel för att kunna jobba vidare med den här frågan lokalt.
Förutom filmen som nu premiärvisats för publik kommer This is how we continue fortsätta mer på hemmaplan under våren. I april blir det walk-and-talk-guidning i Husby och sen en installation med filmen. Själva muralmålningen har dessutom börjat flagna och kommer att restaureras.
– Arbetet är inte klart, vi kommer att ta dit allting igen. Det här är en liten ”spark” för det som ska hända, säger Ailin Mirlashari.
David Johansson
