Föga anade haren att en räv lurade bara femtio meter bort. Men Mickel verkade mer intresserad av några höns än att jaga Jösse. Dessutom var han av trä.
Plötslig var det högsommar, sol, vindstilla, tyst, bara något enstaka fågelkvitter. Trafiken på E18 hördes bara som ett avlägset svagt brus. När jag sneddar över den gamla dagistomten nedanför våra balkonger sitter det en hare i gräset. För ett par veckor sedan jagade fyra harar runt på den här lilla plätten – döva och blinda för omvärldens faror. Det var ju parningstid för harar och de lurpassade på varann. Men den här var alldeles ensam – ändå satt han kvar fast jag passerade på ett par meters håll.
Det var när jag kom ner bakom hantverkshuset vid Husby gård som jag fick syn på den granna röda räven, som lystet spanade på en liten skock hönor. Räven och hönorna har visserligen funnits här i flera år. Några grå träklumpar som bara vid närmare betraktande kunde kännas igen som just höns och en räv. Men nu hade de målats!
Och strax bredvid växer det blommor och blad i ett inhägnat område innanför en grön grind. På en skylt läser man att här odlar Stockholms stad tillsammans med förskolebarn. Och när ungarna inte sysslar med sina grödor lär de fantisera om Mickel räv och hönsen.
Kul när man satsar på barna utan att girigt räkna på profit och aktieutdelning!
Mats Leander
