Järvabor reser till sina anhöriga i fånglägren i Syrien

Nyheter

Om en vecka åker en grupp Järvabor ner till al-Hol lägret i Syrien. De ska försöka träffa  sina anhöriga som sitter fängslade där.
– Vi förstår att vi inte kan ta med dem hem. Men vi kan i alla fall se till att de får mediciner och en chans att överleva.

I en samlingslokal i Järva träffas ett tjugotal familjemedlemmar som har en sak gemensamt. De har alla en bror, en syster, en dotter, en son, ett eller flera barnbarn, som lever under omänskliga förhållanden i fånglägret al-Hol i Syrien.

– Min brors barn är sjuka, säger en kvinna. Varför ska de straffas för vad deras föräldrar har gjort?

Flyktinglägret, som fungerar som ett fångläger, är byggt för 10 000, men idag beräknas 85 000 före detta IS-anhängare vara där. Mitt i lägret finns en inhägnad plats, där kvinnor och barn håller till. Bland dessa fångar finns flera kvinnor och barn, som är svenska medborgare.

– Situationen i lägret är fruktansvärd. Det finns inga toaletter, alla tvingas göra sina behov utanför tälten. Nyligen regnade det häftigt och nu flyter avföring runt hela lägret.

Barnen är sjuka, de klarar inte en månad till.

– Vi måste åka ner så fort som möjligt, säger en man, som har en dotter och fyra barnbarn i lägret. Barnen är sjuka, de klarar inte en månad till. De dör. Vi måste åka nu.

I fängelserna i närheten av al-Hol sitter flera svenska medborgare.

– Om min son har gjort något brottsligt, låt honom dömas här. Men lämna honom inte där, överge honom inte. Han är svensk medborgare. Betyder det ingenting?

Vid tsunamin i Thailand, och även under inbördeskriget i Libanon, hämtades svenska medborgare hem från de drabbade områdena. Men när det gäller de före detta IS-anhängarna så verkar inte samma regler gälla.

Han kan inte en enda rad ur Koranen

– Min son är uppvuxen här, säger en kvinna. Han är svensk. Han brydde sig inte ett dugg om religion i över 20 år, han kan inte en enda rad ur Koranen. Men så plötsligt blev han som förbytt och försvann utan att vi visste något.

Flera kvinnor vittnar om hur ofattbar hela situationen är. Hur fort allt gick, hur de har kämpat för att stoppa sina egna söner att resa till Syrien.

– När han åkte fanns inte ens IS, säger en mamma. Han åkte för att slåss mot Assad. Nu sitter han i fängelse och han vill komma hem.

– Jag kontaktade polisen, säger en annan mamma. Jag rev sönder hans pass, jag sade till polisen att stoppa honom. Men de sade att han var myndig och bestämde själv. Jag sökte hjälp, men fick ingen.

De svenska myndigheterna säger att de som vill tillbaka till Sverige måste söka upp svenska konsulatet.

– Men hur ska det gå till? Min dotter är död, hennes fyraåring finns i lägret. Hur ska ett litet barn kunna ta sig till konsulatet?

De anhöriga diskuterar hur de bäst ska agera. Några tänker träda fram anonymt i SvT för att försöka förklara situationen. Andra tänker åka ner själva till Syrien. Tillsammans med anhöriga i Göteborg och Finland planeras en resa inom kort.

Vi hoppas att vår resa ger hopp till våra anhöriga i lägret

– Vi hoppas att vår resa får medial uppmärksamhet och påverkar beslutsfattarna och samtidigt kan ge hopp till våra anhöriga i lägret. Hopp som får dem att orka ett tag till, som hjälper dem att överleva.

Ingen av de anhöriga vill träda fram öppet. De känner att de fördöms av omgivningen och är rädda att riskera sina arbeten.

– Mina arbetskamrater undrar varför jag verkar så nere och jag kan inte förklara. Jag orkar inte mycket längre.

En annan kvinna brister i gråt.
– Jag tänker på min syster varje dag, varje morgon, varje kväll. Jag drömmer om henne på nätterna. Jag älskar henne, hon är världen finaste. Och jag hatar IS, hatar dem verkligen, för vad de har gjort med alla dessa unga människor.

Kerstin Gustafsson Figueroa
image_pdfimage_print