Mohamed Hagi Farah, hela byns farsa, är den för detta medborgarvärden som jobbar outtröttligt för förändring i Järva. Hans engagemang har lett till att hundratals elever har fått läxhjälp, han var med och grundade Järvas internationella fotbollsturnering och som aktiv i föreningslivet i decennier har han gett både ris och ros till makthavarna.

– Ända sedan 1970-talet har Rinkeby haft stora in- och utflyttningar. Hur ska folk kunna hjälpa nyanlända, när de själva behöver stöd med språk och stöd från myndigheter? Det är en ond cirkel som bör brytas. Vi behöver bo kvar i våra områden om vi ska kunna bygga upp orten med goda krafter, som kan språket och förstår samhället, säger han.

Om jag vore statsminister…

– Så skulle jag införa en riktig Robin Hood-skatt där stadsdelarna hjälper varandra, så att resurserna blir rättvist fördelade mellan rika stadsdelar och fattiga. Det behövs mer resurser och samma modell som finns mellan kommuner borde appliceras inom stadens gränser. Vi måste ha visionen att lyfta upp orten.

Annons:

Hagi Farah tycker att samhället måste utvecklas, att det är viktigt att se realistiskt på världen och inse att den har förändrats.

– Det ska vara mångfald för vi är ett mångkulturellt samhälle. Hur ska vi bli mer inkluderande? Jag tycker inte det ska finnas något som heter förort och innerstad. Vi måste se till att samarbetet mellan civilsamhället, såsom kyrkan, moskén och ideella krafter, och myndigheterna fungerar bättre. 

Nu är det var 7 av 10 som söker sig vidare till universitet och högskolor

Man Mohamed Hagi Farah ser att samhället har förändrats till det bättre i vissa avseenden.

– Förut så klarade drygt hälften av alla elever grundskolan i området. Nu är det var 7 av 10 som söker sig vidare till universitet och högskolor och det ser jag som positivt. Samtidigt är det ett tiotal killar som skapar problem i vårt område och vi behöver arbeta med detta ännu mera.

Men på andra sätt har utvecklingen gått bakåt.

– Det känns som vi har backat och det är vi och dom. Men vi bör uppmärksamma att många familjer har bättre ekonomi idag, i vartannat hushåll som jag ser, jobbar både mamman och pappan. Så ekonomin har förändrats och det ser jag som positivt. Media behöver också se och rapportera om det.

Vilka är de viktigaste frågorna i världen?

– Sverige är ett litet land, men bygger mycket i världen med kunskap, teknologi, ekonomi, diplomati och solidaritet. Vi ska vara stolta som ger bistånd och idéer till andra länder och jag vill att vi fortsätter sätta avtryck. I tredje världen har man beundrat svenskarna som alltid har varit på plats så fort en katastrof har inträffat någonstans.

– Men nu börjar människor mer och mer strunta i vad som händer i omvärlden. Nu är flyktingfrågan och kriget på tapeten och det har resulterat i mer fattigdom överallt. Man har minskat på biståndet och visionen om en bättre värld är svårare att nå. 

Vilka är de viktigaste frågorna i Sverige?

– Att jobba för en mångkulturell vision, vi är en del av Sverige. Det ska inte finnas utsatta områden. Kriget har påverkat oss här, det är osäkert för alla, energipriserna och matpriserna skjuter i höjden. Det är stor skillnad mellan dem som har ekonomiska  resurser och dem som inte har det. De som har mycket vill behålla det och de som är fattiga får det sämre.

Vi ska inte straffa dem som har sociala problem

– Här kommer Robin Hood-modellen in igen, vi behöver en rättvisare fördelning så att alla får en bra standard för att leva. Vi ska inte straffa dem som har sociala problem, problem som varken polisen, väktare eller skolor kan lösa. Det är just fattigdom. Det är dyrt att leva, många är pensionärer, är trångbodda och jobbar på slitiga jobb. Vi behöver bo tryggt och det är statens uppgift och inte vår.

– Vi har ett fantastiskt land om vi bara blev mer enade. Staden borde ta vara på krafter i samhället som arbetar ideellt och låta dem hjälpa till att engagera fler i områden där de bor. Det är många som arbetar hårt, år efter år i församlingar, idrottsklubbar och hyresgästföreningar. 

Vilka är de viktigaste frågorna i orten, Rinkeby?

– Här har det aldrig varit stabilt. Först var det finnar, greker, turkar, med mera, som bodde här. Det är roligt med nya grupper, men jobbigt samtidigt, för så fort många av barnen är duktiga i skolan och lär sig språket så flyttar de härifrån. De som har stannat kvar är de som inte har råd att flytta eller inte klarar språket bra, föräldrar som inte är aktiva och som kanske har egna problem. Och sedan kommer nya barn, nya barnkullar som inte klarar av språket. Hur ska de hjälpa varandra?

– Det blir aldrig så att man hinner närma sig varandra, orten blir bara en sluss och på olika sätt släcker man bara bränder. Många gånger har vi pratat om att vi måste stanna, men det är bostadsbrist, många bor trångt och det måste förändras.

Vi fick kämpa i minst tio år för att få Knutby Bollplan

Mohamed Hagi Farah berättar om hur de har kämpat under årens lopp. Han vet att arbetet för förändring tar tid.

– Vi fick kämpa i minst tio år för att få Knutby Bollplan och vi har även kämpat med skolresultaten. Vi kämpade länge för en egen begravningsplats, för vi är runt cirka 70 procent muslimer i området. Vi behöver ha ett ordentligt centrum och en egen större moské.

Han tycker också att skolorna borde ha stängt när muslimerna firar eid.

– Här i Rinkeby lade rektorerna studiedagar då vi hade våra stora helgdagar, men när Utbildningsförvaltningen tog över blev det slut med det. Men flera skolor i vårt område slutar två dagar senare på terminen, så att det är ledigt över eid.

Den före detta polischefen byggde upp en tillit i området

Mohamed Hagi Farah har lång erfarenhet av samarbete med polisen.

– Det är viktigt att polisen har en god relation med våra föreningar och församlingar. Den före detta polischefen byggde upp en tillit i området och var fantastisk på alla sätt. Han ville veta vad det fanns för krafter i området. Han träffade de ansvariga, de fikade och så fort något hände så hade han kontaktpersoner. På så sätt bygger man förtroende och folk kommer att vilja flytta hit för att det är en trygg plats att bo på.

Krista Sirviö