”Det måste ta slut snart”, sade min vän på Västbanken någon gång i oktober. Det var under de veckorna när jag fortfarande grät varje kväll, innan smärtan, vreden och vanmakten frös till is i bröstet. Det tar inte slut.
I mer än 75 års tid har Palestinas folk fördrivits, förnedrats och förnekats sina rättigheter. De senaste månadernas terror har kostat tiotusentals människor livet, siffrorna är så höga att de inte längre är begripliga, men 24 000 personer, det motsvarar ungefär hela Tensta och Hjulsta tillsammans.
Över 10 000 av de döda är barn. De överlevande har förlorat föräldrar, syskon, kroppsdelar, hem, hopp och framtid. Redan före folkmordet, bedömdes 80 procent av barnen i Gaza lida av depression och svår ångest som bland annat leder till att de kissar på sig, slutar prata, utvecklar självskadebeteende och självmordstankar. De trauman som skapats nu kommer söndra flera generationer framåt.
Sjukdomarna sprider sig snabbt i smutsiga tältläger utan tillgång till toaletter, hygienartiklar, rent vatten eller mat. Barn dör också av svält nu och enligt FN är 90 procent av Gazas yngsta befolkning, bebisarna och barnen under två år, utsatta för ”allvarlig matfattigdom”.
Sex ambulanser finns kvar i hela Gaza
Föreställ dig att vara förälder till ett sjukt barn som hostar, kräks, har diarré och feber, utan att kunna lindra med lite saft, en alvedon eller ett kex. Tänk att vårda en liten sjuk och veta att det finns inga sjukhus mer. De få som fortfarande håller öppet är måltavlor, slakthus där patienterna skriker av smärta och törst. Sex ambulanser finns kvar i hela Gaza. Och inte ens tröst finns att ge, när varje ny dag bara är en ny mardröm.
Allt det hemska måste berättas om och om igen, för annars är vi inte människor. Och det behöver göra ont att läsa, för annars har språket slutat fungera.
Jag har aldrig varit i Gaza och jag kommer sannolikt aldrig kunna förstå fullt ut vad ett folkmord innebär, men jag vet vad det vill säga att bevittna en pågående etnisk rensning.
Julen 2023 var den julen när de inslagna paketen mest påminde om de små barnkropparna i liksäckar. Min dotters lockiga hår i två studsiga tofsar, hade lika gärna kunnat sitta på ett huvud som krossats under bombernas tryckvågor.
Så många bilder som aldrig kommer försvinna.
Men jag har andra bilder också.
Som en perfekt solnedgång över ockuperat land
För nästan tio år sedan lämnade jag en bit av mitt hjärta i Palestina och där kommer det för alltid att vara. Jag fick också med mig något av Palestina hem. Skärvor. Andlöst vackra och skärande vassa bär jag dem inom mig. Som en perfekt solnedgång över ockuperat land.
Under några månader på Västbanken levde jag en sällsynt meningsfull tillvaro, som aktivist i den internationella solidaritetsrörelsen ISM. Jag mådde så bra där i den varma luften, full av kamratskap och okuvligt motstånd.
I al-Khalil, Hebron, började vardagarna med rostade pumpakärnor och solrosfrön vid någon av stadens många checkpoints. Vägspärrar med metalldetektorer, beväpnade soldater och militärfordon som små ungar på sex, sju år tvingas passera på väg till skolan. De öppnar sina ryggsäckar för att få dem genomsökta, skräms och förnedras på daglig basis.
Efter några år börjar de modigaste barnen att kasta grus mot soldaterna. Då skjuter de
Efter några år av detta börjar de modigaste barnen, som hunnit bli en sådär tio år, att kasta grus och småstenar mot soldaterna. Då skjuter de. Chockgranater och tårgas oftast. Ibland annat också, gummiklädda stålkulor och andra ”icke-dödliga” vapen. Vi räknade alltid: ”Sju tårgasgranater och två chockgranater vid Salaymeh checkpoint”. Allt rapporteras till internationella människorättsorganisationer. Sedan, torka tårar och snor på de minsta och sig själv, hjälpa till att samla ihop skolböcker och pennor som tappats i paniken, vänta tills skolklockan ringer in och sedan skynda hem för att skriva rapport och äta frukost.
Varje fredag demonstrerade vi internationella tillsammans med palestinierna som vecka efter vecka, år ut och år in manifesterar sitt motstånd och kampen för rättvisa genom att gå samma väg mot ett symboliskt mål. Olika i olika byar. Den avstängda vägen i Kafr Qaddum, den ockuperade källan i Nabi Saleh, apartheidmuren i Ni’lin…
Varje vecka skjuter soldaterna prick på demonstranternas huvuden. Ungdomar som kastar sten betalar med sina ögon. Också de som inte kastar något alls riskerar sina liv. Under 2023 dödades 507 palestinier av israeliska bosättare och soldater på Västbanken. I israeliska fängelser sitter tusentals palestinska män, kvinnor och barn i så kallad administrativ detention – fångar utan vare sig åtal eller rättegång.
Det går inte att ta avstånd från ett folkmord i efterhand
Uppräkningen av övergrepp och oförrätter som begåtts under decennier skulle kunna fortsätta nästan i oändlighet. För det som började med al-Nakba, katastrofen, 1948 när minst 750 000 palestinier fördrevs från sina hem och omkring 12 000 dödades, har nu kulminerat i något som är bortom ord. 1,9 miljoner människor, motsvarande 85 procent av befolkningen i Gaza, har tvingats lämna sina hem sedan början av oktober. Dödssiffran är uppe i 24 000, men vi vet att den kommer stiga eftersom tusentals människor saknas.
Men Palestinas folk kommer att återhämta sig, sade den palestinska pastorn Munther Isaac när han höll sitt jultal i kyrkan i Betlehem för några veckor sedan. Han var mer orolig för världens alla tysta medbrottslingar. Varken ursäkter eller välgörenhet kommer kunna göra något ogjort. Det går inte att ta avstånd från ett folkmord i efterhand, om man under månader valt att titta bort, eller ägnat all sin energi åt att ta avstånd från Hamas.
Skärvor av Palestina finns överallt. Det är leenden som utbyts i tunnelbanan för en keffiyehs skull, slagorden i minusgrader, nya vänskaper under ett pågående folkmord, gamla vänner som fattar allt, barn som instinktivt vet vad som är rätt och alla som vägrar hålla käften.
Anna Nygård
