Jeffrey Ige är en av Järvas största idrottare. Få har vunnit lika många medaljer som Jeffrey på både nationell och internationell nivå. Mårten Westberg intervjuade honom på väg till träningen.
Vad är ditt bästa friidrottsminne?
– Mitt silver i Paralympics, London 2012. Fullsatt på läktarna, vid sjutiden på kvällen. Det var ett fantastiskt tryck på läktarna. Det året vann jag också Sportspegel-priset på Idrottsgalan. Patrik Sjöberg vann det priset året före mig. Förrförra året vann Sveriges bästa basketspelare, Amanda Zahui och i fjol var det Sebastian Samuelsson som vann OS-guld i skidskytte.
Varför tävlar du i Paralympics istället för OS?
– Jag tävlar i Paralympics för att jag har en intellektuell funktionsnedsättning. Det var frustrerande 2004 och 2008, för då fick vi inte vara med i Paralympics. Det berodde på Spaniens basketlag i Paralympics i Sydney år 2000. De fejkade intellektuell funktionsnedsättning och det gick jättebra för dem. Då var det en journalist som gjorde en dokumentär om laget. Men så märkte journalisten att det var något som inte stämde. Så småningom blev det en stor skandal.
Jag hade helt klart varit en medaljkandidat
På lägret 2003 inför Paralympics i Aten blev skandalen känd och det var anledningen till att den kategori idrottare, som Jeffrey tillhör, stängdes av från Paralympics både 2004 i Aten och 2008 i Beijing i Kina.
– Det var synd för då var jag på topp. Jag hade helt klart varit en medaljkandidat. Men i London kom äntligen vår klass tillbaka. Därför var det extra härligt att ta medalj där.
Hur du trivs i Tensta?
– Jag trivs jättebra i Tensta. Jag är uppvuxen här. Det pratas mycket skit om Tensta, men det är mitt hem. Tensta är så gemytligt. Jag vet inte vad alla heter men det är ändå som en familj. Det känns som att jag känner alla och alla känner mig.
Hur kom du att börja med friidrott?
– Första gången jag testade var på mellanstadiet. Då hade vi ungdomsspelen på Kristinebergs IP. Klasser från hela Stockholm kom dit för att tävla i alla grenar. Då började jag med höjdhopp. Jag var rätt duktig på det. 130 ungefär. Det var bra i den åldern. Kula upptäckte jag senare på samma tävlingar. Det gick väldigt bra där också. Plötsligt vann jag i två olika grenar.
I år har jag haft en lite strulig säsong
Sedan deltog Jeffrey även i nationella tävlingar. Han minns särskilt en final på Stockholms Stadion.
– När jag skulle börja gymnasiet så var jag där och då hade idrottsgymnasiet i Bollnäs talangscouter där. De övertalade mig att pröva att gå i skolan där. Det var där min riktiga satsning började. Då var jag 16 år.
Vilka tränar du med?
– I elva år tävlade jag för Huddinge. Där fick jag en bra tränare och hade bra träningskompisar omkring mig. Nu tävlar jag för Spårvägen. Här har jag fantastiska träningskompisar.
Varför bytte du klubb?
– Vi tyckte det var dags att få till en nytändning på karriären. Hela Huddinges kastgrupp gick dit, och då hängde jag på. Jag fick jättefint mottagande av kastansvarige tränaren Åke Ruus. Nu står jag här tre år senare. I år har jag haft en lite strulig säsong. Det blev en dip efter vintern, då corona gjorde allt tråkigt. Jag tappade motivationen och tre månaders träning. Därför hann jag inte riktigt nå topp sex. Nu går träningen jättebra. Jag har satt nya personliga rekord i knäböj. Så nu gäller det bara att få själva tekniken att sitta.
Har friidrotten gett dig vänner utanför Järva?
– Ja, helt klart. Nu är det mest träningskompisar, men vi har alltid skoj på träningarna.
Många som har min typ av funktionsnedsättning skäms för att prata om den
Har det varit bra för dig på fler sätt än idrottsliga?
– Ja, det har hjälpt mig. Allt resande genom åren och alla människor jag har träffat. Det har verkligen hjälpt mig på så många sätt. Uppmärksamheten är bra. Jag har fått självförtroende och blivit självständig på ett sätt som aldrig skulle ha skett utan idrotten.
Det är väldigt svårt att tro att du har en intellektuell funktionsnedsättning, Jeffrey.
– Ja, det är många som säger det. Jag har blivit så bra på att prata med folk, men ibland när jag ska lära mig något nytt, då märks det. Det tar längre tid än för andra. Jag måste kämpa mer för att lära mig nya saker. Men jag förstår att folk har svårt att se att jag har en funktionsnedsättning.
– Många som har min typ av funktionsnedsättning skäms för att prata om den. De skäms över sin funktionsnedsättning och då blir de blyga och tysta. Så har jag också känt, men idrotten har gett mig självförtroende nog att kunna vara öppen med min funktionsnedsättning. Jag hade inte varit här idag om jag inte hade börjat i Bollnäs. Min tränare där, Magnus Olsson, har varit jättebra för mig.
Mårten Westberg
