Husby, hiphop och hemligheter

Intervju/Kultur

I en ny dokumentärfilm skildras Husby genom fem personer som växte upp där under 1980 och 1990 talet. Soledad Alarcón, Bahar Vaziri och Josselin Freytes är tre av dem som var med under tiden då hiphop och slagsmål mot nazister var det som förenade ungdomar från orten.

– Vi hade inte sett varandra på över 20 år, men när vi ses såhär, det är som att vi aldrig varit ifrån varandra, sade Josselin Freytes när de tre barndomsvännerna möttes dagen före filmpremiären på ett café i Solna centrum.

Allt började för ett par år sedan när Soledad Alarcón insåg att hon saknade fotografier från sin uppväxt att visa för sin dotter. Hennes egna bilder fanns inte kvar, men hon mindes att någon hade fotograferat henne och hennes kompisar under en sommar i början av 1990-talet. Efter en del letande hittade Soledad fotografen, det var dokumentärfilmaren Maud Nycander som hade tagit bilderna på ungdomarna i Husby.

Jag ska bli jurist och jag ska befria kurderna

– Maud och jag tittade på bilderna tillsammans och jag fick visa och berätta vilka alla var. Vi var 14 år den sommaren. Bahar var världens kaxigaste! Hon ställde sig på en stenkulle på torget i Husby och sade “vill ni höra mig rappa? Jag ska bli jurist och jag ska befria kurderna”, säger Soledad Alarcón.

Efter att bilderna kommit fram dröjde det inte länge förrän Maud Nycander och hennes kollega Marianne Gustavsson tog kontakt med de nu vuxna personerna från fotografierna. De ville göra en film om deras liv och platsen de växte upp på, och ungefär två år senare hade dokumentärfilmen “Älskade Husby” premiär på Folkets Husby. Genom den stora samlingen fotografier introduceras kompisgäng bestående av Husbybarn från en annan tid. Alla lever inte längre, några har blivit kända musiker, bland de övriga finns flera med helt otroliga livsöden.

– Min pappa var peshmergasoldat. Han var helt krigsskadad och försökte kontrollera mig i allting. Jag fick inte göra någonting. Inte gå på disco eller konsert eller åka till stan. Jag fick inte ens åka på klassresa, säger Bahar Vaziri.
När det var Vattenfestivalen sista året, sade hon till sina föräldrar att hon skulle till en kompis.
 – Men så hamnade jag i teve, i närbild med ett basebollträ, när vi slogs mot nazister. Jag var en riktig kickers, på en sjuk nivå. Men pappa blev bättre sedan. När mina småbröder växte upp och ville gå på disco eller någonting sådant sade han alltid “Fråga Bahar”. Det var väl hans sätt att försöka gottgöra på något sätt, säger Bahar Vaziri.

Vi hade allt… men sedan åkte pappa in i fängelse

Även Soledad Alarcón och Josselin Freytes växte upp med föräldrar vilkas öden och livsval fick stora konsekvenser för barnen. Soledad Alarcón föddes i Rumänien av chilenska föräldrar och växte upp i Husby med en ensamstående mamma. Som äldsta barnet fick Soledad ta ansvar för allting som mamman inte klarade av. Hon översatte brev, skötte kontakter med myndigheter och skola, hjälpte till med läxor när hennes mamma började plugga och var konstant orolig för familjens ekonomi. Josselin Freytes var också äldsta barnet i en familj som på ytan verkade perfekt, men Josselin finns inte med på några av Maud Nycanders fotografier.  

– Vi hade allt… men sedan åkte pappa in i fängelse. Han hade varit med i en smuggelhärva, och min mamma hanterade det genom att försvinna iväg till Venezuela. Så jag blev lämnad ensam med mina tre småsyskon. I två och ett halvt år, från att jag var 14 år, tog jag hand om dem själv. Den yngsta var bara 9 månader så jag fick byta blöjor, lämna på dagis, laga mat och allt annat. Det är därför jag inte är med på bilderna för jag var hemma med mina syskon. Sedan gjorde dagis en orosanmälan och det ledde till att vi placerades i olika fosterhem, säger Josselin Freytes.

Samtidigt som Josselin Freytes tog hand om småsyskonen höll hon uppe fasaden i skolan och inför vännerna. Det var inte bara familjens situation som hon behövde hålla hemlig, utan även sina egna känslor.
– Jag kom ut när jag var 16 år, men jag hade vetat att jag var gay sedan jag var 8. Jag hade ju kille innan, ni vet, snyggaste killen i stan var det. Jag växte upp med en mamma som sade “jag ser hellre att mina döttrar blir prostituerade än att de är gay”. Men när hon var borta passade jag på att komma ut, då kunde hon inte säga någonting, säger Josselin Freytes.

Väggen finns inte för mig

Inte långt senare, när hon just hade fyllt 18 år, kom polisen för att gripa hennes mamma. Det uppdagades att mamman också varit inblandad i smuggelhärvan. I panik över att förlora henne igen tog Josselin Freytes på sig skulden för sin mammans brott, fast hon inte hade en aning om vad som hade hänt. Men polisen valde att tro på den desperata tonåringen och hon satt frihetsberövad i sex månader, en tid hon beskriver som den värsta i sitt liv.

– Vilka hemligheter vi bar på! Vi pratade ju aldrig om att vi mådde dåligt. Jag trodde att jag hade haft det tufft, men jag har ju förstått nu att jag var inte den som hade det värst. Sådana som vi har en växel till, väggen finns inte för mig. Att lägga sig ner och dö, det alternativet har man kanske om det finns någon som kan ta hand om en. Men det hade inte jag, säger Soledad Alarcón.

De andra skrattar, men håller med henne. De har överlevt och gått vidare som bara de som inte har något alternativ kan göra. Bahar Vaziri utbildade sig till jurist och driver idag sin egen advokatbyrå; Soledad Alarcón som drömde om att bli barnmorska har även hon nått sitt mål. Josselin Freytes överlevde mardrömsåren och kom ut på andra sidan. Hon har arbetat många år i restaurangbranschen och är engagerad i en boxningsklubb för tjejer. Alla tre konstaterar att det har gått bra för dem och Josselin Freytes säger att det enda hon ångrar är att hon inte har skaffat sig en utbildning. Hennes vänner invänder direkt att det inte är försent och efter en stunds tjat kommer det fram att Josselin drömmer om att bli polis. Hon lovar att hon i alla fall ska söka.

Förutsättningarna ser annorlunda ut än för 20–30 år sedan

– Alltså, “en växel till”. Jag vet inte hur många väggar vi har gått igenom. Jag ser inga hinder. Det är bara att gå igenom, gå igenom, gå igenom, säger Bahar Vaziri.

Deras förhoppning är att ungdomar som växer upp i Husby idag ska känna igen sig i filmen och få inspiration och kraft att ta sig igenom sina svårigheter. ”Om man bara vill så går det”, menar Bahar Vaziri, men samtidigt ser förutsättningarna annorlunda ut 2020 än de gjorde för 20–30 år sedan. Många mötesplatser för ungdomar har försvunnit, samhället har förändrats och de som kommer hit idag har en annan bakgrund än de som kom på 1970 talet.

– Våra föräldrar var akademiker, de flesta som kommer nu är inte högskoleutbildade, som de var då. Bostadssituationen ser helt annorlunda ut och det är inte butterflyknivar som folk går runt med längre, utan skjutvapen. Det är skillnad. Att vi har lyckats är ett bevis på att de resurser som fanns då hade effekt, säger Soledad Alarcón.

Anna Nygård

Älskade Husby är en dokumentärfilm i två delar. Den första sändes på SVT den 14 januari och del två visas 21 januari klockan 21 i SVT1. Båda avsnitten finns på SVT Play.

Print Friendly, PDF & Email