Hörde i radion att Gammalsvenskbyborna hade bestämt sig för att låsa sina hus och vägra släppa in de beväpnade ryska ockupanterna, som skulle gå runt i byn för att tvinga innevånarna att ”rösta” för att området skulle bli en del av Ryska federationen.
Jag hoppas deras protest lyckades så de slapp delta i den olagliga omröstningen och att husen fick stå kvar och ingen kom till skada.
Och jag tänker tillbaka på en sommardag 2009. Vi var på en bussresa runt Ukraina och när vi kom till byn möttes vi vid kyrkan av ett gäng små gummor och en gubbe som glatt hälsade oss välkomna på svenska. En yngre man som hette Ivan berättade på något bruten svenska att han hade lärt sig språket som vuxen:
– Eftersom jag är svensk!
Så följde ett informationsmöte i byns kyrka, som svenskarna numera delar med en ortodox ukrainsk församling som fått ta över den. Popen berättade om byn, vår svenska guide översatte så gott hon kunde prästens svåra ukrainska dialekt.
Hälften dog på vägen, och de byggde upp sin nya by intill Dneprs strand
Jag klyka nada. Är bättre på ryska. Någon gång anmälde gammalsvenskbygummorna avvikande mening och råkade i diskussion med den ortodoxa prelaten, som när jag frågade om det fortfarande stod i deras ukrainska pass att de var svenskar:
– Det är frivilligt numera, upplyste en av damerna. ”Medborgarskap ukrainskt/Nationalitet svensk” om man vill.
Det var på 1700-talet när Karl XII hade spelat bort det svenska stormaktsväldet och hundra år av svensk överhöghet var slut i Estland, som Katarina den storas gunstling Gregorij Potëmkin, han med kulisserna, lockade Dagöborna att utvandra till det nyligen erövrade Ukraina, där de skulle få en ny by.
Bakgrunden var att en herr Stenbock, svensk godsägare, hade sålt svenskarna som livegna, trots att svenskarna varit fria bönder och fiskare ända sedan 1200-talet långt innan Estland vart svenskt, till skillnad från esterna som var livegna. När Stenbock förlorade i rätten och måste köpa tillbaks bönderna och låta dem flytta hem, sa han i stället upp dem från deras fäderneärvda gårdar. Och nu hade bönderna inte råd att processa, utan valde att nappa på Potëmkins förslag och delta i uppodlingen av de vidsträckta områden som nyligen erövrats från turkarna. Hälften dog på vägen, och någon by fanns inte, men de byggde upp sin nya by intill Dneprs strand.
Från kyrkan gick vi till en samlingslokal. Där vankades det lunch. Ukrainsk sjampanskoje, öl, vatten att skölja ned lokala specialiteter, köttbullar(!) – vi äro svenskar, svarade en av damerna på frågan om de kände sig som svenskar – och fisk. Vad är det för fisk, frågade jag:
– Det är fisk från Njepern, svarade min bordsdam.
Damen var född på Öland
Vad slags firre visste hon inte, men man fick lära sig vad Dnjepr/Dnipro heter på svenska. Damen var född på Öland. År 1929 hade Sovjetmyndigheterna gett byborna tillstånd att utvandra till Sverige. Nästan 900 gjorde det, men några trivdes inte, de hade blivit lovad en ny by, men splittrades. Det var svåra tider i Sverige och 26 familjer flyttade tillbaka. I en av dem fanns den lilla flicka som jag käkade lunch med 80 år senare. I Ukraina väntade Stalins terror och hungersnöd.
– Vi åt gräs, sade damen.
Folk greps och försvann. Först efter Sovjetunionens fall fick man veta att flera personer hade skjutits direkt i en grannstad. Idag står deras namn på en sten vid kyrkan. Så kom tyskarna och när de drevs bort tog de med sig svenskarna som skulle tvingas kolonisera Polen. Men Hitler bet i gräset och svenskbyborna kunde vända hem. För att åter råka ut för Stalin och deporteras till Sibirien. Småningom insåg man att de inte var tyskar och de fick flytta tillbaka till sin by.
Ja, jag vill leva jag vill bo på jorden!
Efter kaffet sjöng våra värdar för oss. Sista sången var bekant men hade fått ett nytt slut:
– Ja, jag vill leva jag vill bo på jorden!
Sedan gick vi en trappa upp och tittade på ett gäng dagisbarn som snusade i sina små sängar efter sin lunch. Snackade med våra lokala landsmän. Gick runt i byn, som var en lantlig idyll. Nära byn fanns företag som svenskar etablerat i trakten. Det bedrevs svenskundervisning för barn och vuxna som är stolta över sitt ursprung.
Jag hade förstått att byn hamnat under ockupation och jag har undrat hur det gått för dem nu när Putins hoprafsade skaror far runt och härjar och mördar i Ukraina.
Mats Leander
PS Sedan detta skrevs har Aftonbladet rapporterat att Gammalsvenskbyborna låste dörrarna och släppte ut sina hundar i trädgårdarna och att de beväpnade ryska röstmottagarna lämnade dem i fred när de sa att de inte ville delta i någon folkomröstning.
