Det här är del 7 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Abdi är tillsammans med de andra på flykt, helt i smugglarnas händer. De tvingas kämpa som soldater trots att kriget i Somalia nu ligger långt bakom dem.
På morgonen är det dags att åka. Tre dagar har vi varit instängda. Det är skönt att få komma iväg och slippa det trånga smutsiga huset. Men det är inte säkert att vi kommer över gränsen. Ibland stoppar den etiopiska polisen bilarna. Då får man sitta i fängelse i två månader och sedan deporteras man tillbaka till Somalia, säger folk.
Några i huset har stora resväskor, dem får de inte ta med. ”Ni kommer inte orka bära dem”, säger smugglarna.
En smugglare säger: ”I dag måste ni alla bli soldater. Ni kommer behöva gå långt, vara hungriga och törstiga. Ni måste kämpa.”
De kör oss en bit med bil, sedan måste vi gå. Vi kan inte ta bilvägen, då blir vi lättare upptäckta. Smugglarna skriker och manar på dem som är långsamma och inte orkar, de vill att vi ska ta oss fram fort så de blir klara och kan åka hem. Och så vi inte blir upptäckta. Det är varmt och landskapet är torrt och dammigt. Jag går med Anap, Jabril, Jamal och Kenan. Vi stöttar varandra. Jag försöker att inte tänka så mycket, försöker bli en robot som bara går och går. Vi går hela dagen. Till slut faller mörkret. Jag ser något som glimrar längre fram, det är vatten.
”Där är gränsen”, säger någon.
Någon säger att det finns krokodiler
Gränsen är en flod, om vi korsar den är vi i Sudan. Problemet är bara att de flesta av oss inte kan simma och vi har ingen båt. Floden är inte speciellt djup just här men tillräckligt för att man måste kunna simma för att ta sig över. Någon säger att det finns krokodiler. Jag tittar mig omkring. Det är mörkt och omöjligt att se vad som lurar i buskarna och i vattnet. Några kan simma och vi hjälps åt så alla ska komma över. Jabril hjälper mig.
”Abdi, håll i mig, men inte hårt. Du får inte drabbas av panik, det är viktigt. Då kommer du trycka ner mig och då är det kört för oss båda. Trampa vatten med benen och försök slappna av. Det kommer att gå bra.”
Jag nickar och vi vadar ut i det svala mörka vattnet. Jag tittar först febrilt efter krokodiler men sedan tänker jag att det inte går att göra så mycket om det kommer en, de är snabba i vattnet och vi har inget att försvara oss med. Jag koncentrerar mig på att komma fram i stället. När vattnet blir för djupt håller jag i Jabrils axlar och han simmar med mig på ryggen. Jag litar på honom och snart kan jag känna botten igen. Vi tar oss upp på land. Alla klarade sig, det känns som en seger. Vi är genomblöta och trötta men nu är vi i alla fall framme i Sudan. Smugglarna vänder tillbaka. Jag kommer inte att sakna dem.
När vi gått en bit från floden kommer militärer. De har stora vapen, men verkar inte vilja oss illa. De pratar arabiska och säger att vi kan åka till UNHCR:s flyktingläger. Om man vill följa med så kör de en dit i sina bilar. Jag vill inte det, jag vet inte om jag någonsin kommer därifrån då. Jag kan inte bo i ett flyktingläger hela mitt liv, de flesta som hamnar där blir kvar, det finns barn som föds och lever hela sina liv där. Jag måste vidare. Jag, Jabril, Kenan, Anap och Jamal går därifrån tillsammans med några andra. Vi går länge, vi vet inte vad vi siktar på, vet inte vart vi ska.
”Du är för ung för att vara på flykt”
Till slut kommer vi fram till en by. Byborna är vänliga och nyfikna, undrar vilka vi är och vad vi gör där. Vi säger att vi är från Somalia och att vi inte vill något illa, vi är bara flyktingar. Vi pratar arabiska med dem också. Det är skönt att ha ett gemensamt språk. Folk verkar snälla.
Vi får vatten, vi är törstiga efter att ha gått i två timmar.
En man från byn tittar på mig och säger: ”Du är så ung! Hur gammal är du?”
”Fjorton.”
Han skakar på huvudet. ”Du är för ung för att vara på flykt. Hur ska du klara dig? Du borde vara hemma med din mamma och pappa.”
Jag säger att Somalia bara är problem, man kan inte stanna där. Han nickar, han vet ju det också. Alla vet att Somalia bara är problem just nu.
Jag tänker ändå att han kanske har rätt. Jag ville inte bli soldat i Somalia men nu känns det som att jag är soldat ändå, jag krigar för att överleva. Jag gick i skolan, hade kompisar, min familj, pappa. Jag tänker att Somalia kanske ändå var bättre. Jag kan Somalia. När det blev mycket krig i ett område kunde vi fly till ett annat, till kusinerna eller så. Och blev det värre där åkte vi någon annanstans. Här går vi bara utan mål, vi kan inte vägen och känner ingen. Inte ens varandra. Fast samtidigt vet jag att det var omöjligt att stanna.
Mannen från byn säger att vi inte borde vandra runt själva. ”Det finns hyenor här. De är farliga, ni måste akta er.”
Jag vet inget om den här platsen
Jag blir rädd när han säger så. Jag vet inget om den här platsen. Jag tycker mig plötsligt se ögon glimra i mörkret.
De ger oss mat, jag får lite mer för att jag är yngst. Mannen pekar på marken utanför sitt hus och säger att vi kan sova där. Han säger att han är ledsen för vår situation och att han inte kan hjälpa oss, de är fattiga i byn. Men han ska ta oss till en person som kanske kan.
”Sov nu så löser vi det i morgon”, säger han.
Vi får kontakt med några smugglare som kan hjälpa oss att komma till Khartoum. Om vi betalar. Det finns en snabb väg, men den kan man inte ta för det är för mycket poliser, vi måste ta en omväg genom södra Sudan. Vid den här tiden är Sudan fortfarande ett land, men södra och norra delarna är mycket olika. I syd kan folk ofta inte arabiska eller engelska och många är kristna. Vi ska ta oss genom ett område som heter Malakal, smugglarna sätter oss i en lastbil och så kör de. När vi kört några timmar får vi gå av, några andra smugglare ska ta över. Men vi behöver inte betala igen, de samarbetar. Vi är åtta personer, både män och kvinnor, i olika åldrar.
När det blir kväll ska vi stanna och sova, smugglarna hyr oss ett rum. Killarna får ett rum och tjejerna ett. Det känns tryggare än i Etiopien, som att de bryr sig mer om hur vi vill ha det. Om vi ger dem pengar så ger de oss inga problem. Vi får gå ut om vi vill och handla mat och sådant. Vi blir inte instängda.
Smugglarna säger att vägarna norrut är stängda på grund av översvämningar eller är för trasiga, så vi måste ta en flodbåt på Nilen för att komma vidare. Men för att få gå ombord på båtarna måste man ha papper på vem man är, om man är student eller om man är flykting eller vad man nu är. Det är sådana papper som vi skulle ha fått i flyktinglägret. Pappren gäller bara för att kunna resa runt i Sudan, ingen annanstans, så de är inte så meningsfulla för oss. Men nu blir det ju problem. Vi måste hitta ett annat sätt.
De kikar in i lastutrymmet och då hittar de oss
Smugglaren försöker, han pratar med en man som jobbar med båtarna, säger att han har åtta personer som vill gömma sig i båten mot betalning och att det är viktigt att polisen inte ser dem. Mannen säger att det nog ska gå, det finns ett lastutrymme längst ner i båten. Och vi försöker. Vi smyger ombord på båten så fort vi kan, försöker smälta in bland de andra och sedan kvickt ta oss ner i lastutrymmet. Men en äldre kvinna som är långsammare än oss andra hinner inte med och polisen ser henne och stoppar henne. De kikar in i lastutrymmet och då hittar de oss också. Planen misslyckas. Men de tar oss i alla fall inte till fängelset, de säger bara åt oss att gå av båten.
Några pratar med smugglarmannen och kräver att vi ska lämna den äldre kvinnan.
Men det går han inte med på.
”Nej, kommer det nya problem så löser vi det, vi ska inte lämna någon, hon har också betalat.”
Det gör mig glad, det hade varit så orättvist annars. Det kan inte bara vara de starkaste som ska få komma fram.
Vi väntar en dag till, men vi lyckas inte komma på någon båt. Till slut ringer smugglaren någon som han känner för att få tips. Det funkar. Vi får höra om en mindre båt där det borde gå bättre, de små båtarna är inte lika hårt bevakade. Och vi ska inte kliva på i hamnen, föraren vet om att han ska stanna lite senare och plocka upp oss. Vi väntar vid strandkanten och båten kommer precis som den ska. Föraren stannar till och vi får hoppa på. Det lyckas! Och vi behöver inte gömma oss eftersom föraren är med på det. Nu är vi äntligen på Nilen.
Man vet aldrig om någon är civilpolis
Det är många andra människor på båten. De är nyfikna på oss och frågar vad vi gör i Sudan. Vi säger att vi är studenter, man vet aldrig om någon är civilpolis. De andra resenärerna berättar om Nilen, att det är den längsta floden i världen. Och den är bred också, ibland känns det som att åka på havet, när inga stränder syns. De frågar om vi är rädda, men vi säger att vi är vana vid vatten, vi har ju hela Indiska oceanen utanför Somalia. De undrar om vi kan simma och det är det få som kan. Sudaneserna kan, de flesta får lära sig det i skolan, berättar de. Eftersom Nilen är så stor och används till så mycket är det viktigt att kunna simma. Ni borde också lära er, säger de. De är snälla och det är trevligt att sitta och prata. Efter en stund börjar det nästan kännas som att vi är studenter på riktigt, eller turister som reser runt för att se världen. Jag tänker att det här blir en del av min historia, jag har åkt båt på Nilen. Det känns bra och det är skönt att slippa tänka på att vi är flyktingar utan papper. Att få känna sig lite normal.
De andra resenärerna säger att vi inte ska oroa oss för situationen i Somalia, någon gång kommer det säkert att bli bra. Vi nickar, ler och hoppas.
Efter ungefär ett dygn på Nilen säger kaptenen att vi är framme om en timme. Nervositeten kommer tillbaka, vi slutar prata med sudaneserna och börjar viska med varandra på somaliska. Tänk om polisen står och väntar på oss i den nya hamnen! Vi försöker komma på en plan, någon föreslår att vi ska säga att vi är flyktingar som har tappat våra flyktingpapper, någon annan föreslår att vi är studenter som har tappat våra studentbevis. Nej, det går ju inte – EN person kan ha tappat men inte åtta. Det kommer de aldrig tro på. Vi kanske kan säga att vi är flyktingar som vill söka flyktingbevis i det här området? Vi frågar en av de andra resenärerna om det finns något flyktingläger i närheten, men det gör det inte. Vi har ingen plan och är väldigt nervösa. Hade jag kunnat simma hade jag kanske hoppat i vattnet. Dykt ner, simmat under ytan och tagit mig till en folktom strand. Men det kan jag ju inte. Vi går av sist av alla. Vi ser oss omkring. Inga poliser. Vi har klarat oss.
Vi sover utomhus vid busstationen
Nu ska smugglaren som följt oss stanna. Han säger att vi får åka själva, att det inte ska vara några problem härifrån. Vi sover utomhus vid busstationen. På morgonen ska vi ta bussen. Vi går en i taget när vi ska köpa biljett. Ser man oss en och en kan vi tas för studenter. Ser man oss alla åtta så tänker man direkt på flyktingar.
Vi sätter oss på olika ställen i bussen så vi ska märkas mindre, undviker att prata. Busschaufförerna kan åka fast om de kör folk utan papper, så därför vill de inte göra det. Jag hoppas att bussen ska köra snabbt och inte stanna någonstans på vägen. Så blir det inte. Knappt en timme har vi kört när busschauffören glatt ropar att det är paus. Alla går av för att dricka kaffe eller te och äta frukt och kakor. Och så fortsätter det hela resan. Varje timme stannar vi. Jag blir stressad. Varför måste de äta hela tiden! Vi måste ju hinna fram innan någon märker att vi inte har papper. Men det vet ingen. Som tur är. Folk som åker buss vill ha trevligt och få dricka te och sträcka på benen. Jag kan inte göra något åt det.
Polisen kommer in och tittar i bussen några gånger men vi sitter tysta och de verkar inte tycka att vi sticker ut. De låter oss åka vidare.
Till slut kommer vi in till Khartoum. Där väntar andra män som ska hjälpa oss att hitta någonstans att bo innan vi kan ta oss vidare. Men som tur är inga poliser. Jag märker att jag på något sätt har börjat vänja mig vid det här livet. Gömma sig. Inte äta ordentligt. Inte dricka. Sova dåligt. Bli smutsig, trött, trasig. Jag känner mig äldre. Folk kommenterar ibland att jag är ung, men för det mesta behandlas jag som en vuxen. I Somalia var jag så mycket mammas och pappas son, här är jag bara Abdi som reser ensam till Europa, en ensam pojke bland många andra. Jag kan önska att jag haft en storebror med mig, någon som kunde fatta beslut när jag inte vet vad som är bäst, någon som jag fick vara svag och liten inför. Nu måste jag vara stark och hård hela tiden. Jag jobbar på det.
Man kan leva länge på dadlar och mjölk
Vi planerar att stanna i Khartoum i två veckor, vi får bo hos några somaliska studenter. Om man ska åka genom Sahara måste man förbereda sig väl. Köpa mat och allt man kan behöva. Jag tänker i alla fall ta med dadlar. Det skulle pappa gjort. Han har berättat att om man ska ut i öknen är dadlar det bästa, man kan leva på två dadlar om dagen, det är så mycket energi i dem. I alla fall vet jag att man kan leva länge på dadlar och mjölk. Förr i tiden var det nästan det enda folk åt i Somalia, dadlar och kamelmjölk. Vi går ut i stan för att fixa allt vi behöver. Vi diskuterar vad vi ska köpa och kommer fram till ris och bönor, förutom dadlarna. I Sudan äter alla en bönröra som kallas foul, det är billigt med bönor. Vi köper gas och tändare så att vi kan laga maten. Studenterna som vi bor hos säger att varje person måste köpa mycket mat, ris, vatten och sådant. Så jag köper mycket. En stor väska med allting. Folk i affärerna undrar om vi ska åka genom Sahara eftersom vi köper så mycket mat och utrustning.
”Nej, nej”, säger vi. ”Studenter bara.”
Man kan också åka via Uganda när man ska till Khartoum. Vi träffar några somalier som har tagit den vägen och vi berättar om våra resor för varandra. En man som heter Ali berättar att de blev stoppade av polisen i Malakal för att de inte hade några papper. En polisman var mycket arg och förolämpade dem och sa att de skulle sättas i fängelse. Men Ali hade hört att polisen där var korrupt så han och de andra samlade ihop pengar, åttahundrafemtio dollar, som de gav polismannen. Då lyste han upp och blev som en annan person.
”Ni är mina bröder och systrar!” sa han. ”Somalier är alltid välkomna hit till oss.” Han log vänligt. Pengarna stoppade han i fickan. Sedan berättade han om en man som hjälpte folk att resa vidare. Han lovade att han skulle hjälpa Ali och de andra att komma i kontakt med mannen som också ägde ett hotell inne i stan.
Mannen hette Mustafa. Han fick dem att betala trettio dollar natten för att bo på hotellet fast det egentligen kostade tjugo dollar. Och för att hjälpa dem ombord på en båt ville han ha trehundrafemtio dollar per person. Ali och vännerna blev oroliga, inte hade de råd att bo på hotell. Och Mustafa försäkrade att det skulle ta flera månader innan de kunde åka, så det skulle bli många betalda hotellnätter för honom.
Hur skulle de få Mustafa att släppa iväg dem?
Ali förstod att Mustafa lurades. Han gick ner till hamnen och hittade snabbt en man som kunde hjälpa dem ombord på en båt för sjuttio dollar per person. Men hur skulle de få Mustafa att släppa iväg dem? Han ville ju ha pengarna för hotellnätterna och maten, pengarna för resan hade han redan fått. De kom på en plan. Mustafa gillade att tugga khat och av det blev han trött och slö. Ali satt uppe med honom hela natten, bjöd honom på khat och pratade. Inte förrän klockan fyra gick han och la sig. Ali stannande uppe och väntade. På morgonen sov Mustafa djupt och Ali och hans vänner lämnade hotellet. Precis som vi fick de gå på båten en bit bort från hamnen och allt gick bra. De var på väg till Khartoum.
Klockan tolv vaknade Mustafa och ringde till Ali.
Han skrek: ”Var är ni? Ni måste betala! Och jag ska ordna en båt till er nu.”
”Du har redan fått pengar”, sa Ali. ”Du hade inte tänkt hjälpa oss, du ville bara hjälpa dig själv. Nu är vi långt ifrån dig, du kan inte göra någonting.”
Vi skrattade, det var roligt att lyssna på Ali, han var en bra berättare. Och det var skönt att höra att de lyckats lura den girige mannen, när man är på flykt blir man så ofta lurad och kan sällan göra något åt det.
Men Ali berättade sorgliga saker också.
Han hade träffat en kvinna som bodde i en by en bit utanför Malakal. Hon hette Sahadia och kom också från Somalia. Hon hade varit på väg till Europa eller norra Sudan för att jobba, men hon hade inga pengar för att ta sig vidare. Då hade en man tagit henne som fru mot hennes vilja. I själva verket var de inte ens gifta, men hon bodde med honom, lagade mat till honom och tillsammans hade de tre barn. Hon var ung, runt tjugo och han var över femtio. Hon berättade att hon hade blivit en slav, hon hade ingen frihet och mannen behandlade henne illa. Ibland var det som om djävulen flög i honom och han slog henne. Det syntes spår av det i hennes ansikte. Hennes dröm var att bli fri från mannen, att få fortsätta sin resa eller till och med återvända hem. Ali ville hjälpa till, men hur? Det här var mannens hemby, han kände alla, hur skulle hon kunna fly?
Om det inte var för barnen så skulle hon springa allt vad hon kunde
Jag vet att det inte går, sa Sahadia. Jag har tre barn, jag kan inte lämna dem och jag kan inte ta med dem när jag flyr. Han skulle hitta oss och det går inte att ha med barn på en sådan resa. Jag måste glömma min dröm, jag vet det. Mitt liv blev så här och jag kan inte ändra på det. Sahadia bad Ali att kontakta hennes mamma och berätta för henne att hon var där och aldrig skulle kunna komma därifrån. Hon hade inte pratat med sin mamma på många år. Ali lovade att göra det.
Sahadia sa att om det inte var för barnen så skulle hon springa allt vad hon kunde, bara springa därifrån.
Samtidigt med henne hade det kommit en annan ung flicka som tvingats bo med en sextioårig gubbe. Hon hade tagit livet av sig. Sahadia sa att hon också skulle gjort det om det inte varit för barnen. Hon älskade sina barn och inget av det här var deras fel. De behövde sin mamma.
Ali lämnade Sahadia med tungt hjärta.
Sahadia hade drömt om ett bättre, tryggare liv, men det blev sämre. I Somalia visste vi inget om det här. Att kvinnor blev slavar. Många kvinnor lever så här. Om du inte har åkt den här vägen vet du inget. Om du har gjort den här resan så vet du.
Jag börjar förstå att det är svårare att resa för kvinnor än för män. Många får problem. Jag känner igen det från när jag fortfarande var i Somalia; flickor åker iväg och kommer aldrig tillbaka. Familjerna tror att de är döda, men nu inser jag att det inte alltid är så. Ibland blir de tvångsbortgifta, ibland inte ens gifta, de bara måste leva med någon man, föda hans barn. De kanske inte ens kan ringa till sina familjer och berätta. De kanske inte vågar ringa, för de tänker att familjerna ska bli för ledsna. Och för den där skammen. Det händer i Jemen och Sudan och överallt längs vägen, det lär jag mig nu. Folk är fattiga och det finns ingen möjlighet att få hjälp.
Om det kom journalister och träffade Sahadia skulle de skriva tio böcker om hennes historia. Men de kommer inte.
Illustration: Klara Hjerpe
Klara Hjerpe är en avdankad illustratör med pensionerade drömmar om att kunna leva på sin konst. Hon har ingen hemsida och ingen aktiv social media hon marknadsför sig på, men lägger upp sporadiska bilder på sin Instagram.
Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.
