I Rinkeby Folkets Hus visades på lördagseftermiddagen en pjäs om olika sätt att vara aktivist och effekterna av det. Pjäsen vände sig till en publik från 15 år. Föreställningen var uppdelad i fem scener med olika handlingar som sammanvävdes och fick sin förklaring i slutscenen.
Den första scenen började med två aktivister som med megafoner gav uttryck för all sorts aktivism. Mot klimatpåverkan, lika lön för alla och stoppa djurförsök är några exempel. När demonstrationen var över avslöjade en av karaktärerna att hon skulle söka Starta eget bidrag för att göra något hon drömt om.
I scen två fick vi följa två unga män som befann sig på en öde ö. De hade hamnat där i samband med den stora explosionen som jorden varit utsatt för. Deras inställning till framtiden var olika men de ville båda lämna ön.
Slutscenen utspelade sig två år senare
Nästa scen fortsatte med diskussion mellan tjejerna om anledningen till varför den ena försökte bli egen företagare med sina mindre bra erfarenheter från tidigare i livet. Hon fick inte Starta eget bidraget men jobbade som frilansare inom den verksamhet hon ville vara i. Detta gjorde att tjejerna gled isär och tappade kontakten.
Tillbaka till stranden och pojkarna. De pratade om ”gråzoner”, vad som är tillåtet och inte. Bland annat framkom att de var skyldiga till den stora explosionen som skett. Det visade sig också att de kände till tjejerna i de andra scenerna och hade en relation till dem.
Slutscenen utspelade sig två år senare. Tjejerna hade hittat tillbaka till varandra, pojkarna var räddade från ön. Karaktären Anna, som sökt start bidraget, utbildade sig till ett traditionellt yrke.
Enligt programbladet har dramaturgen Estoardo Barrios Carrillo valt att utelämna vuxna i föreställningen. Det är inget man tänker på eller saknar när man ser pjäsen. Karaktärerna har mogna och realistiska diskussioner. Skådespelarna är övertygande i sina roller.
Synd att det bara var under 20 personer i publiken. Jag tror att pjäsen hade varit en tankeväckare för många ungdomar.
Monica Jansson
