I Halima om de sina berättar mor- och farmodern Halima om sitt liv. Det är konstnären och filmskaparen Salad Hilowles bokdebut, och han har med stor skönhet tagit med sig bildberättandet i skrivandet.

Att uppleva Halima om de sina känns knappt som läsning. De dekorativa textsnuttarna tillsammans med familjebilderna och de vackra fotona från Somalia och Sverige gör att man flödar genom boken.

Kanske är det också det mjuka, enkla tilltalet hos berättarjaget, den gamla Halima, som skapar den motståndslösa känslan. Halima småpratar i boken med läsaren, om snöoväder, halwa, barnbarn och trädgårdsarbete. Hon berättar också om svåra saker, som krig, flykt, och att slitas mellan waaq (hennes nomadtro) och islam. Det gör hon med samma korta, klara och poetiska stil.

En berättelse som hamnar i skymundan

Halima om de sina känns som en bok som sällan ges ut i Sverige. Det påminde mig om någonting som författaren Nora Khalil har sagt. Enligt henne var en motivation bakom hennes ungdomsroman Yani att orten inte bara skulle skildras som i Snabba cash. Hon ville visa på andra verkligheter än den blåljusbetonade som media brukar lyfta.

Halima om de sina berättar ytterligare en berättelse som hamnar i skymundan när ungdomskriminaliteten är i fokus: den gamla kvinnans.

Nu utspelar sig Halima om de sina i Umeå, inte i en Stockholmsförort. Men nog handlar den om erfarenheter som många Järvabor delar, särskilt dem med rötter i Somalia: afrofobi, stress med Migrationsverket, att finna lugnet i bönen, att försöka förmedla sin historia till sökande barn och barnbarn.

Fotona ger förankring och liv

Det är en rik bok, med många ämnen och fullpackad med färgbilder. Det sistnämnda gör också att den är bland förlaget Volantes dyraste böcker. Men man hade inte kunnat vara utan dem. Fotona ger berättelsen förankring och liv.

Blandformen av text och bild hör dessutom liksom samman med någonting Halima återkommer till i boken, nämligen språket. Här står det om Migrationsverkets byråkratiska brev, analfabeterna i hennes familj, det första somaliska lexikonet. Vad som räknas som riktigt språk, och vem som har makten att göra sig förstådd.  

En bok som både talar och visar

”Min tunga drunknar i ett språk som måste ha rätt uttal, annars förstår ingen. Det finns roliga ljud på somaliska. Det låter som en avhuggen melodi, säger svenskar. Vi pratar alltid med ljud och händer, säger jag”, resonerar Halima i Salad Hilowles bok. Med sin kombination av bild och text blir så Halima om de sina en bok som både talar och visar med händerna.

Halima om de sina är en familjehistoria som med sina bilders skönhet och klara språk bjuder in läsaren att sitta med vid bordet. Det är en kärleksfull bok att lyssna till, såsom man lyssnar till en äldre släkting.

Maria Bodin

Författarfoto: Louise Helmfrid

Omslagets formgivning: Oskar Laurin

Print Friendly, PDF & Email