Igår var det panelsamtal med temat ”Kulturrika orten” på Folkets Husby, om orten och vithet i kulturen.
– När folk pratar om våra böcker säger de ”vilken viktig bok”. Jag vill skriva en onödig bok, som får folk att säga: ”Vad handlar den om? Jag vet inte, men den var cok rolig”, sade paneldeltagaren Nora Khalil, författare.
Det var Ung Teaterscen som bjöd in till panelsamtal och bokuppläsning på Folkets Husby igår. Ung Teaterscen är ett förbund som arbetar för barn och unga inom amatörteatern. De har nu projektet ”Scen utanför C”, som ska ta teatern direkt till ortens unga, utan omvägen via innerstans institutionsteatrar.
– Vi ska ta teatern till dem så de inte måste kriga sig in till stan, där det är väldigt vitt, sade projektledaren Sarah Ameziane, som också ledde panelsamtalet.
Hon samtalade med författaren och poeten Nora Khalil, America Vera-Zavala, som är författare, dramatiker och regissör, författaren och dramatikern Seluah Alsaati, och filmregissören Ahmed Abdullahi.
Det fanns inga ortentjejer som gått de här teaterutbildningarna
Gruppen samtalade om utmaningarna som kommit av att vara föregångare i en vit kulturbransch. Seluah Alsaati berättade om castingprocessen bakom sin scenaktuella pjäs Vem som hon.
– Jag ville ha fem ortentjejskådisar, men det fanns inga ortentjejer som gått de här teaterutbildningarna. De hämtade en 40-åring åt mig och bara ”hon är blatte”, men det är inte heller samma sak som att vara från orten. Men vår regissör gjorde sitt jobb, intervjuade massor av tjejer, och plockade fem tjejer som sedan dödade på scen, sade Seluah Alsaati.
Även Ahmed Abdullahi hade påtagligt upplevt problemen med att verka i en homogen bransch, när han filmade sin första långfilm.
– Vi behövde en stunt, och det slog mig att det varken fanns några svarta stuntmän eller -kvinnor. Jag bad min kusin Miski och hon blev den första svara kvinnan som gjorde stunt i Sverige. Jag läste på om det då, och tidigare i Hollywood lät man vita stuntmän göra blackface för svarta skådisar.
Nästla sig in i platser för att göra vad man vill
Publiken deltog i samtalet, ställde frågor och berättade om egna erfarenheter. Mona Suleiman frågade från publiken om hur man går till väga för att som författare slippa placeras i ortenfacket av förläggare.
Ahmed Abdullahi svarade med en ”unpopular opinion”, som han kallade det.
– Jag gör vad jag behöver för att få plats, för att sedan kunna göra vad fan jag vill göra. Jag tycker man måste nästla sig in i platser för att göra vad man vill sedan.
Samtidigt beskrev han en längtan efter att göra någonting bortom facken.
– Jag kan inte komma ifrån att de grejer jag gör uppfattas som politiska, för att jag är jag. Men jag hoppas kunna skapa ett verk som transcenderar, som bara flyter. Om en gammal man som är fiskare liksom, oavsett religion, oavsett personlighet.
Inte bara Snabba cash
Också Nora Khalil hade dubbla känslor om att kategoriseras som ortenskildrare. På vissa sätt strävar hon bort från det i sitt skrivande, men hon har inget emot facket i sig.
– Jag tycker det är bra att skriva om orten från olika vinklar, så det inte bara blir Snabba cash. Mitt mål är att skriva om människorna, så att när man tänker på orten ska man tänka på Rayan, Caspian och Amir, inte på en pistol, sade hon om sina romankaraktärer.
Kultur i ett samhälle där papperslösa inte får vård
Panelen återkom ofta till kulturens framtid under den nya SD-stödda regeringen. America Vera-Zavala tror att de statliga medlen till kultur kommer bestå, men att teatern kommer behöva möta en publik som blivit alltmer sårbar och utsatt.
– Jag tror inte man kommer strypa medlen till kultur. Jag tror vi kommer fortsätta göra kultur i ett samhälle där papperslösa inte får vård, där straffen blir hårdare och allting blir grymmare, råare och starkare. Om det är vår publik står de inför en förändrad framtid, även om inte kulturen gör det, och det måste man förhålla sig till, sade America Vera-Zavala.
Maria Bodin
