En sista skolavslutning för Al-Azharskolans elever

Nyheter

Hela aulan är fullsatt i skolan i Vällingby. Al Azharskolan, numera Jacobiskolan, har sin allra sista skolavslutning. Efter 27 år ska 700 elever splittras och många vet ännu inte i vilken skola de ska gå i till hösten.

– Det är väldigt tragiskt det som händer. Barnen är ledsna och kan inte sova, säger Zamzam Jorje, en mamma som har två söner i skolan.

Zamzam Jorje har varit aktiv i skolans föräldraråd, som anordnade en demonstration utanför Skolinspektionens huvudkontor i protest mot beslutet att stänga skolan. Föräldrar fick också besked att om de lyckades få en ny styrelse och en ny ägare så kunde skolan räddas. Men så har det inte blivit.
– Vi har kämpat och kämpat, men Skolinspektionen begärde kompletteringar, allt drog ut på tiden, men vi skickade in det de begärde.

Då beslutade SISAB, det kommunala fastighetsbolaget som äger och förvaltar stadens skolor, att det inte längre är tillåtet att bedriva skolverksamhet i skolans lokaler.
– Detta trots att Al Azhar har ett hyreskontrakt som sträcker sig flera år till.

Det är ett politiskt beslut. De har bestämt sig

Zamzam Jorje skakar på huvudet.
– Det är ett politiskt beslut. De har bestämt sig.

Hennes egna barn splittras till hösten.
– Ja, de har placerats i två olika skolor.

Eftersom skolan har 700 elever så delas avslutningen i aulan upp i tre omgångar. Först är det lågstadiets tur. Finklädda barn och vuxna fyller bänkraderna. Många har blommor i händerna, som de vill ge sina lärare. En grupp barn sjunger en sång på scenen. Sedan är det fem elever, killar och tjejer, som rappar en låt de själva har skrivit. Nästa grupp barn sjunger en somalisk visa. Texten lyder ungefär ” Vi springer till skolan, för vi är elever”. En sång är på arabiska, andra på svenska, somaliska eller engelska.

– Woaw, vad bra ni var! Ge dem en varm applåd, säger de två tjejerna som är håller i avskedsuppträdandena och publiken applåderar.

Vi tillsammans har skapat historia, en oförglömlig historia

Sedan kommer skolans rektor upp på scenen, Hussein ”Ibbe” Ibrahim.
– Vi tillsammans har skapat historia, en oförglömlig historia. Vi har visat hela Sverige att oavsett om eleven är födda i Sverige eller i något annat land, så kan man uppnå målen. Om det är så att den här historien efter 27 år går i graven är det sorgligt. Så sorgligt att det gör ont, man kan inte ens finna ord för att beskriva det.

Han tackar alla barn, föräldrar och lärare.
– Jag önskar er alla en välförtjänt ledighet . Vi har försökt kämpa för skolans existens, och vi kämpar fortfarande för att den kunskap och kompetens som finns här inte ska försvinna. Vi försöker se till att ni har fortsatt trygghet även i framtiden.

Jag är så ledsen att de stänger en skola som fungerar

I pausen innan det blir mellanstadiets tur att ha avslutning i aulan träffar jag Ismail Jirac, som har två döttrar i skolan. Han berättar att när han valde skolan var det inte till skolledningen han vände sig.
– Jag vände mig till Skolverket och jämförde alla skolor. Här har lärartätheten varit högst i Järva och alla lärare är behöriga. De är inte bara ingenjörer som kan matte, men inte har någon pedagogisk utbildning, som i många andra friskolor.

Det faktum att skolan har funnits i 27 år var också ett skäl till att han valde Al Azhar.
– Ett annat är att mellan 94 till 98 procent av skolans elever har under årens lopp fått behörighet till gymnasiet. Jag är så ledsen att de stänger en skola som fungerar.

Jag vill inte ha förvaring, utan en skola med lärare som kan undervisa

Ismail Jirac vet inte vart hans döttrar hamnar till hösten.
– De skolor som har plats har kanske 38-40 procent behöriga elever till gymnasiet. Hur kan jag sätta mina barn där? Jag vill inte ha förvaring, utan en skola med lärare som kan undervisa.

I aulan är det nu dags för mellanstadieeleverna att ta över scenen. Den ena elever efter den andra träder fram för att ta adjö.

– Jag har gråtit väldigt mycket och idag gråter jag mest, säger en flicka.
– Tack, det här var de bästa åren för mig, säger en annan.
– Jag har gått här i fem år och jag kommer att sakna alla.
– Tack alla lärare. Det är jättesorgligt att de ska stänga skolan, säger en pojke.

Efter en lång rad framträdanden tar biträdande rektorn Muayyad Aldala över mikrofonen.
– Jag har arbetat här i 17 år, och många av de elever som gått här i skolan i hela sitt liv sitter här i publiken idag. Omar ser jag, han är en av dem. Han har gått här från förskolan tills han slutade nian.

Ni är duktiga och vi är stolta över er alla

Han vinkar upp en ung man på scenen. Det är Omar Farah, som idag är fotbollsproffs och spelar i Levante i La liga i Spanien.

– Det har gått bra för våra elever, de arbetar idag i alla möjliga olika yrkeskategorier. Ni är duktiga och vi är stolta över er alla. Vi har bidragit till samhället, säger Muayyad Aldala.

Efteråt träffar vi flera föräldrar utanför aulan. De kramar om varandra, både barn och vuxna är ledsna. Hussein Farah är en av dem.
– Vi känner oss inte som svenska medborgare, vi blir inte behandlade rätt.

Efter två avslutningar åker jag med Ruwaida, Salma och Safi tillbaka till Järva. Safi har gått ut trean och vet inte inte i vilken skola hon ska gå i i höst.
– Det är orättvist, mina systrar gick på förskola där och kunde gå ut i nian där. Men jag måste flytta.

Ruwaida och Salma studerar idag på högskola och universitet

Båda hennes systrar, Ruwaida och Salma, studerar idag på högskola och universitet. De har precis som Safi, åkt skolbussen från Hjulsta till skolan i Vällingby varje morgon under hela sin skoltid. Idag känner de med Safi och alla andra som drabbas av att skolan stängs.

– Ja, det känns vemodigt, säger Ruwaida.

De tyckte om sin skola och berättar att i varje ämne hade de två lärare och en av dem var alltid svenskfödd och svenskspråkig.

– De var de enda svenskar vi träffade och därför fick man väldigt bra kontakt med dem. De betydde mycket. Efter skolan tog man bussen hem och där vi bor finns inga svenskar, säger Salma.

Kerstin Gustafsson Figueroa

 

Print Friendly, PDF & Email