Det finns en ångest i smärta
och det finns något mer smärtsamt
än våndan i smärta.
Det är att leva med människor
och inte få tillhöra
att skapa ett liv för sig
och inte vidkännas
att spela efter reglerna
och inte accepteras
att lära sig språket
och inte önskas
att förlöjligas
vid givna tillfällen och ställen
ingen tillflyktsort
förutom bakom ens
egna stängda dörrar
Det är en regnig dag i augusti 2012. En ung mamma i sällskap av sin femåriga dotter, mammans storasyster och hennes dotter, och den tilltänkta bruden besöker en brudaffär i innerstan. De söker tärn- och näbbklänningar, och är glada att de äntligen kan ta skydd från regnet och eländet.
Men så blir det inte, i samma veva som de kliver in i affären så ser det unga butiksbiträdet dem och hon vänder om lika snabbt och är borta en liten stund. Hon kommer tillbaka med en annan kvinna i övre medelåldern. Den äldre kvinnan lyfter på ögonbrynen och nästan rynkande på näsan tittar irriterat på sällskapet. Den unga mamman känner av kvinnans ovilja och försöker försvara sitt besök med att informera att de endast söker tärn- och näbbklänningar. Kvinnan meddelar att de inte har mer än det som finns i affären, alltjämt som hon står i vägen mellan sällskapet och det inre rummet till klänningarna. Hon uppmanar dem att istället besöka en annan affär längs gatan som kanske har något som passar dem i smaken.
Det finns en ångest i smärta
och det finns något än mera smärtsamt
än våndan i smärta
Det är att uppfostra barn
för att försakas av andra
som hålls tillbaka
av nästa som inte vill ha dem
att finnas vid hela sitt liv
och fortfarande klassas
som utomstående
att skolas från åskådarplatsen
och öppet ej kunna hävda
vad som är deras födslorätt
De små flickorna har redan hunnit ta av sig skorna och vill gå runt och titta på klänningarna, men butiksvärdinnan ber mammorna att säga åt sina barn. Säg åt dem att sätta sig ner de kommer smutsa ner stället, säger hon innan hon snabbt ändrar det till ”blöta ner stället”. Vi har inte det ni söker, säger hon igen.
Det finns en ångest i smärta
Och det finns något än mera smärtsamt
än våndan i smärta
Det är att varken tillhöra här eller där
inte bland sina föräldrars folk
och inte kunna göra anspråk
på förfädernas röda sand
eller ej godkännas av de människor
som mottager och överges av den gröna marken
eller bergen under deras fötter
mellan dalar och ingenmansland måste de vandra
Mamman känner djup ångest blandad med vrede och förödmjukelse. Hur kan detta hända idag, hur kan det hända henne nu när hennes lilla flicka är med henne.
Hon lämnar affären efter mindre än tio obehagliga minuter, hon känner sig jagad och allra mest är hon orolig över hur hon skall titta sin dotter i ögonen och svara på hennes frågor.
”Varför skall vi gå, vi har inte ens gått in och tittat på det som finns, jag såg en röd klänning mamma”.
Det finns en ångest i smärta
och det finns något än mera smärtsamt
än våndan i smärta
Det är behovet att få tillhöra
och stoltheten att inte vilja ha
det som ej kan erbjudas
uppriktigt
Farton Hashi
Illustration: Agija M.
