Vita teatermänniskor buntar ihop alla invandrarskådespelare för sina rasismprojekt. Men vissa finns det ändå aldrig plats för. Lite som Nobahar, den nyanlända tjejen som Semret, Vian och Evin retade som barn.
Dramaturken skiljer sig från teaterturken.
Dramaturken var hon som ville men aldrig fick.
Några skulle kalla henne stalker, andra ambitiös.
Dramaturken kom aldrig in på scenskolan.
Hon har hamnat bland dom tjugo sista flera gånger, men aldrig kommit in.
Första gången hon inte kom in trodde hon att det berodde på att hon var för tjock.
Så hon bantade.
Hon jobbade heltid på Coop Forum lager. Hade en fast inkomst. Men det enda hon ville var att komma in på scenskolan.
Det året jag kom in sökte även hon, hon var kvar bland dom sista, men gick inte hela vägen.
Dramaturken gick på alla teaterfester i varenda stad, i Stockholm, Luleå, Malmö, Göteborg. Hon kunde namnen på alla som gick på skolorna och varje gång en årskull kom in så skrev hon en facebookstatus om det.
8 likes.
Kunde säga elaka saker
Det gick inte att inte tycka synd om henne. Samtidigt som hon var en riktig fitta. Hon kunde säga elaka saker.
När jag kom in:
Dig tog dom bara in för du är blatte och smal.
eller
Han kom in för han är blatte och bög.
Jag såg henne på tunnelbanan ibland när jag varit på något rep. Hon hade knegarbyxorna på och varje gång försökte hon hålla upp en fasad:
”Heeej! Aa det är bra tack. Jobbar för fullt. Hur går det med clownblocket? Aa nej jag vet inte om jag ska söka, kanske flyttar till LA och kör på Hollywood direkt. Jag känner en kille som jobbar med Brad Pitts agent och aa, han kunde kanske fixa jobb till mig.”
Hon ville desperat visa att hon inte skämdes, att folk inte tyckte synd om henne.
Men det gjorde vi. Vi tyckte synd om henne för vi fick, men inte hon.
Jag hade aldrig sett henne på scen, men hon hade ju hamnat bland dom tjugo sista flera gånger. Tänk om hon var svinbra men juryn tyckte att hon var för tjock? Eller för blattig? Eller för konstig? Tänk om hon var skitbra men aldrig fick chansen?
Hon sökte kontakt med alla blattar i branschen.
Kanske kunde vi hjälpa henne.
En gång ringde hon mig och ville att jag skulle rekommendera henne till någon regissör.
”Snälla, kan du inte säga att om dom någon gång behöver en blatte så kan dom ringa mig. Jag gör ALLT.”
Och hon gjorde verkligen allt. Eller så mycket som hon kunde.
Hon hade ju lagerjobbet att tänka på.
Så jävla inne
Vi hamnade i samma gamla vanliga snack i går.
Om rasism, om andra kulturarbetare, om alla som är falska och att föreställningar och konstprojekt om rasism är så jävla passé.
Allt är så inne.
Min kropp, mina uttryck, mitt sätt att vara på är så jävla inne.
Turen har kommit till oss blattar.
Vi är det nya.
Blattar is the new black.
Vi har alltid varit svarta.
Hej, jag heter X och jobbar som regissör, hört mycket gott om dig och jag undrar om du talar arabiska?
Hej, vi håller just nu på med ett projekt som behandlar vithetsnormer och rasism. Jag är ju själv vit och har ingen kunskap men skulle du kunna ta ett möte med mig nu i veckan så kan vi prata mer?
Rasism alltså … det är svinviktigt för mig. Därför vill jag ha med dig i mitt projekt. Har ingen aning om vad det ska handla om men rasism kommer det definitivt att handla om. Är du på?
Nobahar, importernas import
Det flyttade in en ny tjej till Nystad, Nobahar.
Hon hade flytt hit från ett krig i ett annat land.
Nobahar var importernas import.
Tjockt hår och tjocka ögonbryn och SÄMST på att matcha kläder. Hon såg ut som en fakking regnbåge.
Och jag kommer ihåg en t-shirt som hon hade på sig där det stod ”MIKE” istället för ”NIKE”.
Okej, jag, Semret och Vian kunde också ha på oss falska kläder.
Men MIKE?! Ärligt?
Nobahar började hänga med oss dagligen. Hon blev som en i gänget.
Vi brukade alltid skratta åt henne när hon försökte prata svenska.
Säg efter mig: Jag heter Nobahar.
Vi brukade köra en lek med henne. Den gick ut på att en av oss (Semret) skulle cykla. Jag satt på pakethållaren och höll i en lång pinne. Nobahars uppgift var att jaga oss som en hund. När hon fångat pinnen så var det hennes tur att antingen få cykla eller sitta på pakethållaren.
Vi brukade lura henne genom att sakta ner farten och låta henne komma precis så nära att hon trodde att hon skulle få tag i pinnen. Precis när hon skulle ta den så cyklade vi därifrån.
Det blev värre.
Vi borde samla på oss en massa skräp typ cigarettfimpar, bananskal, glasspinnar, kottar och så går vi och tjuvplingar på Nobahar och kastar in det i hennes brevlåda.
Och vi gjorde det. Tjuvplingade på hennes dörr, sparkade på dörren, öppnade brevinkastet, kastade in allt skräp och skrek HORA.
Jag vet att hon visste att det var vi, men trots allt vi utsatte henne för så kom hon alltid tillbaka till oss.
Och jag vet ärligt talat inte varför vi gjorde så.
Jo, det vet jag: För att det kändes skönt.
För första gången så ville någon vara som mig, som mig, Semret och Vian.
Jag hatade att alltid känna mig näst bäst.
Alltid få reavarianten eller Din Sko-kopian av dom schysta gympaskorna som Linda och dom hade.
Aldrig vara den snyggaste tjejen i klassen.
Man såg på Nobahar att hon tyckte att vi var fett coola. Och vi utnyttjade det.
Första gången Nobahar säger ifrån
Vi sitter på hemspråkslektionen, jag och Nobahar.
Våra föräldrar talar samma språk.
Jag har fått med mig dom andra i hemspråksgruppen.
Under den här lektionen ska alla läsa ett stycke från boken, och det har blivit Nobahars tur.
Hon håller i boken, tittar på läraren, tittar på oss som sitter och flinar.
Tittar ner i boken igen, tittar på läraren och så på oss igen.
Och så säger hon att hon inte kan läsa.
Tydligen är Nobahar analfabet.
Och vi skrattar och skrattar.
Det här är första gången Nobahar säger ifrån.
Och hon säger det inte på ett ilsket eller aggressivt sätt utan hon bara tittar på mig:
”Varför gör du så här mot mig? Vad har jag gjort dig? Vi borde vara som systrar.”
Och jag känner en stor klump i min hals, och vill bara lägga mig ner och gråta och säga förlåt och säga att jag skäms.
Istället skrattar jag och säger: Sluta vara så känslig!
En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Evin Ahmad och utgiven på Natur & kultur 2017.
