I den obekväma scenskolemiljön dyker ”Teaterturken” upp – äntligen en vän? Samtidigt blir det tydligt i snack med André att Evin bytt sammanhang.
Studentmössor och elever som springer. Öl i hår och trasiga kondomer. Dom springer ut mot arbetslösheten.
Brev från Kronofogden har börjat ramla in.
Farsan och morsan börjar prata om att sälja huset.
Det kommer kunna betala av alla skulder.
Hur mycket vi än sliter så når vi aldrig dit vi vill.
Alla psykologer säger:
Det är viktigt att du tar hand om dig själv. Du kan inte hjälpa din familj med allt.
Hur kan dom vara så dumma?
Hur kan dom tro att jag ska sitta och säga till min pappa:
Pappa, du flydde hit från ett krig och har knegat sönder dig för oss och alltid skitit i dig själv, men nu behöver jag tänka på mig själv?
Jag kramade mamma i dag innan jag drog till skolan.
Gav henne en puss och sa att hon var världens bästa mamma, även om jag vet att hon gett upp den rollen för längesen.
Men det är inte hennes fel.
Det är sällan deras fel.
Jag försökte massera hennes axlar.
Dom var hårda som sten.
En dag ska jag bygga ett slott av pengar och där inne ska jag skydda alla jag någonsin älskat.
Ett gemensamt intresse av att se rika ut
På ett av seminarierna mötte jag en tjej i min ålder.
Svartskalle.
Hennes föräldrar var turkar.
Vem var hon? Var hon skön? Förstod hon vad jag kände eller tillhörde hon medelklassblattarna som helt plötsligt snackade som om de hade bott ett helt liv i förorten?
Jag betraktade henne från håll och ibland möttes våra blickar.
Teaterturken.
Det var så jag kallade henne.
Det tog oss en cigg och lite Ibrahim Tatlises, sen var vi igång. Snackade om hur det var att gå på skolan, om situationer vi varit med om. Känslan av att aldrig bli tagen på allvar.
Vi hade ett gemensamt intresse av att se rika ut.
Vi brukade köpa presenter till varandra. Dyra presenter i fina papperspåsar. Acne, Rodebjer, BACK, Calvin Klein.
Det mesta var köpt på rea, men det bästa med att köpa grejerna i butik var ju påsarna. Ingen visste om det var något för 200 kr eller 2 000 kr i påsen.
När vi gav varandra presenterna såg vi till att vi var på ett café med en massa folk. Helst på Söder. Och helst där folk vi kände satt.
Vi beställde varsin vegansallad (glutenfri) och latte gjord på sojamjölk.
Det var också en grej vi höll på med. Olika dieter som skulle få oss att bli vit medelklass, lugna.
Om Ofelia gick i kloster, gick vi i päls.
Det som förde oss samman var vår ångest och rädsla.
Vår skuld mot våra föräldrar.
Hur vi skulle lyckas bli framgångsrika och tjäna pengar.
Näsan skulle gå på 45 000 kr
Ibland pratade vi om svenskar som hade fått åka till Hollywood.
Hur såg dom ut? Vad hade dom för färg på ögonen?
Hur små var deras näsor?
En gång var vi så desperata att vi bokade tid hos en plastikkirurg.
Teaterturken ville fixa läpparna och jag min näsa.
Näsan skulle gå på 45 000 kr.
Teaterturkens läppar skulle gå på 30 000 kr. Vi fick bilder som visade hur vi skulle kunna se ut.
Rätt schysst. Med dyra kläder, vältränade kroppar och symmetriska ansikten så kanske Hollywood skulle vara redo för oss.
Mammas kollegor på jobbet skulle se våra ansikten på affischerna runt om i Stockholm.
Våra mammor som aldrig log.
Regissören har klagat hela veckan på min hållning.
Jag är inte graciös nog.
Minns du att jag försökte få med dig på en yogaklass?
”Kom igen, det blir kul, det är avstressande.”
”Yoga? Den här teaterskolan har verkligen fuckat med dig.”
Minns du när vi var på tippen?
Vi hade köpt varsin cola och ett paket himmel blå.
Vi hade båda ”slutat”, men en cigg för den gamla goda tiden.
Du ville att jag skulle köra en teaterscen, visa vad jag gick för. Jag sa att det inte gick att göra så. Det var typ som om att säga till dig att du bara skulle improvisera ett mål som gick rakt in i krysset.
Jag lackade ur som fan
Då reste du dig upp från bänken och började imitera hur skådisar låter trots att du aldrig gått på teater. Du körde en riktig klyschig variant av en skådespelare.
Jag lackade ur som fan och sa att alla skådisar inte var såna. Att jag skulle bli annorlunda. Jag skulle göra dig stolt. Skulle göra alla från orten stolt. Alla skulle se mig på bioduken och på affischerna i stan.
Och du skrattade bara och sa att min hållning var för keff och att jag hade för små bröst och för stor näsa.
FUCK you! Inte fan blev du någon Zlatan, sa jag och tog ett bloss.
Du snodde ciggen från min mun och plötsligt insåg vi hur fort tiden hade gått.
Hur vi en gång i tiden trott att vi skulle bli Zlatan och Zlatania, proffsduon som vann alla matcher. Nu satt vi med varsin 42 kalorier och en cancerpinne i munnen.
Du tog upp en sten och kastade den på mig och sa:
Jag kommer på alla dina shower.
Jag avbröt dig och sa, det heter föreställningar.
Okej, föreställningar. Jag är där. Jag kommer sitta längst fram.
Du ville vara lite sentimental för en stund. Jag förstörde stämningen genom att skratta.
Det började regna så vi började dra. Det var inte som när vi var yngre och kunde skita i vädret. Jag hade en dyr jacka på mig och den var inte vattentät.
Vi tog en sväng förbi McDonald’s innan jag skulle skjutsa hem dig.
Du bodde kvar på samma gata.
Jag hade flyttat.
Jag undrar om din mamma har tömt ditt rum på dina saker och kläder.
Vi bråkade om vem som skulle ha ciggpaketet.
Ta det du.
Nej ta det du, jag kommer bara röka upp allt.
Jag tog det till slut.
Du kramade om mig och kallade mig svikare för att jag inte bodde kvar.
Du stängde bildörren och jag satte på Tupacs Hit em up på högsta volym, drog ner bilfönstren för att du skulle höra.
Du vände dig om, skrattade och pekade finger och gick hem.
En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Evin Ahmad och utgiven på Natur & kultur 2017.
