Som barn busar Semret, Vian och Evin med grabbarna. När de växer upp kommer sedan krisen i Andrés och Evins relation. Medan hon satsar på teatern, tas Andrés fotbollsdröm ifrån honom.
Vi hajade verkligen det här med stil och mode, Semret, Vian & jag.
Vår standardoutfit var: vit t-shirt, basketshorts, Intersporttofflor och matchande Intersportstrumpor.
Vi förstod aldrig grejen med att ha på sig tajta jeans och söta toppar om vi ändå bara skulle sitta på en smutsig bänk, eller spela fotboll.
Men dom som verkligen hajade det här med stil och mode var Linda, Sofie & Angelika. Snyggaste tjejerna i klassen och först med allt: bröst, rumpa, mens, killar & stringtrosor. Dom hade dom senaste märkeskläderna, ägde filofaxer, gick på 4H-gård och red.
Jag förstod inte varför dom gick runt med stringtrosor när vi bara var tolv år. Så jag frågade Linda.
Men gumman fattar du inte? Det är ju för att våra trosstreck inte ska synas? Du vet när man har på sig tighta byxor och så har man vanliga trosor under, då kan det liksom skära sig vid röven och det är såååå fult och pinsamt.
”Ey Semret … Vian … Ser man mina trosstreck?”
Vi la 20 spänn var.
Stack till H&M och köpte ett par 3–pack Snobben stringtrosor.
Helt ärligt så var det fett obekvämt att spela fotboll med en tråd som skaver upp mot arslet.
Sommarlovet kom. Alla andra i klassen var på Mallorca.
Varken min eller Andrés familj hade råd att åka till Mallorca.
Våra sommarlov var inte exklusiva på något sätt.
Låtsas att vi är en sån där blond brud från stan
”Ey Semret, vart fan är grabbarna nånstans?”
”Lyssna knulla dom där kuksugarna, dom har taggat till stan okej? Dom har dissat oss för innerstadsbrudar, du vet såna där som bor i villor och deras farsor äger båtar, fakking svikare!”
”Men va? Softa, hur fan vet du det?”
”Jag såg Joel med jeans nyss, jeans och hårgelé. Vet du vart han sa att han skulle? Gå och köpa mjölk åt morsan. I centrum?! Vilken tönt går till centrum och köper mjölk i jeans och hårgelé?!”
Shit? Hade dom verkligen dissat oss?
Dög vi inte åt dom helt plötsligt?
Vad skulle vi göra nu?
Vian sa inte mycket, men när hon väl sa något så var det genialiskt!
”Jag vet vad vi kan göra, vi kan starta ett falskt playaheadkonto och låtsas att vi är en sån där blond brud från stan? Vi sticker hem till mig.”
Vi snodde bilder från snyggast.se på en brud med långt blont hår, stora bröst och ett vackert leende. Döpte henne till Nikolina. Vi skrev till olika grabbar från trakten, en del kände vi och andra hade vi bara sett på håll men var för fega för att själva flörta med.
Redan efter en dag var vår inbox fullproppad:
Hey yo heter Carlos, yo skille ticka de ba jetta roligt att får träffa mä däj.
Tja, Linus … Jobbar som bartender, du var jävligt söt.
Hej stumpan, mitt namn är gunnar, jag kanske är några år äldre än vad du e nikolina, men det kanske inte gör nånting, jag gillar skogen, kanske kan vi ses där?
Han hade inget annat än fotbollen
Andrés diskbråck blev värre. Det krossade honom.
Han hade inget annat än fotbollen. Någon period tränade han småkillar medan han såg sina gamla lagkompisar springa om honom. Även jag. Han slutade kort därefter.
Han blev aldrig sig själv efter det. Han blev tom och svart. Inget jag sa kunde hjälpa honom.
Han var en lovande spelare. Ett proffs. Nästa Zlatan.
Alla visste ju det.
Jag förstod inte vad jag skulle göra. Hur jag skulle få honom att bli glad igen, och om sanningen ska fram så var jag själv glad under den här perioden.
Jag hade precis bestämt mig för att söka scenskolan.
Jag hade skrivit ut texterna och repade nästan varje dag. Jag skulle satsa hårt, så hårt att jag till och med skulle söka i en annan stad: Malmö.
All min tid gick åt till att repetera och förbereda mig.
Jag visste att André behövde mig.
”Minns du att jag sa att jag skulle söka den där skolan?”
”Den som typ ingen kommer in på?”
”Aa exakt … ligger i Malmö. Aldrig varit där, är fett nervös för hela grejen. Känns som att jag håller på att fega ur. Har inte ens bokat flygbiljett. Har provet om en vecka.”
Jag hade gråten i halsen när jag sa det till honom.
Han svarade tonlöst:
”Du kommer klara det. Va inte orolig. Måste hjälpa morsan nu vi hörs.
En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Evin Ahmad och utgiven på Natur & kultur 2017.
