På scenskolan snackar alla feminism, men vilka hinder har man egentligen när man är rik och vit? Hemma kämpar Evin med panikångest, som hennes mamma inte vill ta in.
Ni var samlade i grupp på bänkarna i centrum och på fotbollsplanerna.
Vi stod alltid vid sidan om och betraktade er.
Ni fick vara dom roliga i klassen. Vi var dom duktiga.
Ni var med i alla musikvideos.
Medan bilar brann och världen talade om er, så satt vi på fritidsgården och hade ”tjejgrupp”.
Ingen journalist ville prata med oss.
Ni stod kvar i centrum, som ni alltid gjort.
Vi gick förbi för att handla mjölk åt mamma.
Ni visste inte bättre, det gör ni fortfarande inte.
Vi utbildade oss och gick på högskola, ni hamnade på lagerjobb. Era ryggar pajade och vi brände ut oss och gick i terapi.
Skuld och skam kände vi båda.
Våra föräldrar la den fint på oss.
Massa svennar som sa vad som var rätt
Jag hade aldrig hört talas om genusvetenskap innan jag började på scenskolan. Feminism, genus, transperson, cisman, hen. Tjejer med hår under armarna, på benen och på fittan.
Ni fattar inte nervositeten när jag satt där bland alla som var så jävla politiskt korrekta, det här genussnacket. Jag förstod liksom inte deras kamp? Vad hade dessa svennebrudar för problem med att vara förtryckta?
Jag kände brudar som knappt fick vara ute efter klockan sju för att deras farsa och brorsor stod vid dörren och väntade på dom.
Men nu satt jag i det här rummet med en massa svennar som sa vad som var rätt och fel.
Jag som använde ordet fitta till nästan allt. När jag är glad, när jag är ledsen, när jag är arg – ja – allt.
Jag vågade inte öppna käften, vad jag än sa skulle det kunna vara fel.
Men det hände någonting under dom där debatterna.
Plötsligt så öppnades så många dörrar.
En hel värld synliggjordes och jag insåg hur fucked upp allting faktiskt var.
Varför jag aldrig var den roliga tjejen i klassen, utan den stökiga.
Varför jag hade sån ångest för mina små bröst.
Varför jag använde ordet fitta med en negativ klang.
Jag hade missat så mycket.
Men ändå.
Det skilde sig ju mellan mig och dom andra tjejerna i klassen.
Vi kunde bonda för att vi var kvinnor, men ingen av dom var blattar.
Eller fattiga på riktigt.
Sandra i min klass blev nog aldrig anklagad för att vara kriminell.
Ofrivilligt systerskap
Jag satt med ett gäng vita bortskämda innerstadsbrudar som påstod det ena och det andra och som förmodligen läst en bok om systerskap och lärt sig att nu backar vi varandra.
Dom kan omöjligt ha hört talas om ofrivilligt systerskap.
Exempel morsans jobb.
Ett gäng mattanter som ingen kan namnen på, ingen av dom talar särskilt bra svenska.
En kurd, en arab och en thailändare.
Inte fan bryr dom sig om varandra.
Jag visste inte vad ångest var. Jag trodde att andnöden berodde på att jag hade astma.
Att gå hos psykologen är en typisk svennegrej.
Sånt som svaga personer gör.
Men den gången när jag fick en ångestattack så var jag så jävla svag. Det gick inte att hålla upp någon fasad överhuvudtaget.
Jag berättade för mamma att jag mådde dåligt.
Jag mår dåligt, sa jag. Jag låg på köksgolvet i samma kläder jag haft kvällen innan, då panikångesten kom.
Jag mår dåligt mamma, alltså psykiskt dåligt.
Morsan stod och diskade på sitt passivt aggressiva sätt samtidigt som hon svor åt pappa i tystnad med munnen hopknipen, äkta sån blattemorsagrej.
Du har säkert bara näringsbrist
Hon kollade inte ens på mig och sa:
Ät en macka och drick ett glas mjölk, du har säkert bara näringsbrist.
Jo, men mamma detta är nog större än så, alltså jag mår riktigt, riktigt dåligt.
Hon:
Vadå psykiskt dåligt? Du har fått allt, kläder, mat på bordet, du har fått göra allt!
Jag hatar när hon säger så.
I en familj där föräldrarna flytt från krig, inte kommit frivilligt utan för att dom varit tvungna, så är det ofrånkomligt att barnen känner skuld. I en sån familj dyker det upp kommentarer som: ”Vi kom hit för er skull, så att ni ska få fler möjligheter än oss.”
Jo visst.
Men ni lät oss aldrig få vara barn.
Snarare era sekreterare.
Jag följde med morsan på läkarbesök för att hjälpa henne med svenskan.
Efteråt sa hon att hon aldrig blivit bemött av en läkare på det sättet. Dom har aldrig respekterat henne som den gången då jag var med.
Det gjorde mig så ledsen.
Har hon vetat att det är ångest?
Varför tror jag alltid att ju mer saker jag köper till henne desto lyckligare blir hon?
Jag köper hennes lycka. Kanske för att hon och pappa köpte min en gång i tiden.
En gång om året fick vi åka till Gröna Lund. Nån gång då och då fick jag och brorsan en tia var att handla godis för. Vi blev glada.
Ibland undrar jag om morsan ens haft ångest i sitt liv, och om hon har haft det, har hon vetat att det är ångest?
Det är skönt nu när sociala medier finns. Då kan hon snacka med släktingarna oftare och gratis. Inte som förut då hon kunde tvinga en att gå ut för att handla telefonkort till hemlandet.
Konstigt att jag skrev så, hemlandet.
Jag har varit där totalt fem gånger. Men ni fattar, eller nej. Vissa av er fattar.
Jag undrar vad som gör henne genuint lycklig. Förut trodde jag att det var ”halva på halva” som morsan brukar säga. Alltså halva priset på en redan rabatterad vara. Nu är hela hennes garderob fylld av halva på halva men henne själ är fortfarande tom.
Hon blev sittande i det nya landet i skinnfåtöljen, fjärrkontroll i hand.
Scchhh, nu börjar hennes turkiska serie.
Min mamma skrattar, men hon ler aldrig.
En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Evin Ahmad och utgiven på Natur & kultur 2017.
