I år går skådespelaren Evin Ahmads debutroman ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar” som sommarföljetong i Nyhetsbyrån Järva. Det är en berättelse om kärlek, skuld och kamp, om Akalla och Östermalm.
Tillägnad min familj, mina vänner, konsten och alla som stöttat mig genom åren
Fanns en snubbe en gång som sa att blåa linjen-folk är dom deppigaste i huvudstaden. Han menade att anledningen till det är att vi hela tiden åker i mörkret.
Alltså den enda sol och det enda ljus vi får är mellan en station.
Kista–Hallonbergen.
Annars åker vi från slutstation till slutstation i en mörk tunnel.
Året om.
Jag ser det tomma hålet i marken där du ska begravas
Jag andas tungt.
Precis när jag undrar så kommer du. I en bil. En sån svart … en sån svart bil som jag hatar.
Bakom dig din far, din mor och dina bröder i en egen bil. Din mamma orkar knappt hålla upp huvudet.
Det kniper i min mage.
Dom tar ut dig från bilen, placerar dig på marken.
Jag ser det tomma hålet i marken där du ska begravas.
Dom ber en bön.
Vi tittar på.
Nu bär dom dig, männen.
Jag tittar fortfarande.
Jag är tom.
Dom lägger ner dig i det där hålet i marken.
Försiktigt, tänker jag. Gör det försiktigt! Du får inte ramla ut. Det hade ju varit ett perfekt youtubeklipp på en misslyckad begravning. Jag hade förmodligen skrattat.
Dom ropar på din mor. Hon ska ta farväl av dig.
Fem kvinnor försöker bära upp henne. Hon haltar fram och ber en bön.
Nu gräver dom.
Dom gräver ner dig.
Din kista täcks av jord.
En man säger att det är okej att lägga sin blomma nu.
Två personer går först. Dom lämnar sina blommor.
Nu gör jag det.
Jag går fram några steg, ställer mig framför dig. Tittar ner, och slänger ner mina rosor.
Jag är fortfarande tom.
Just det …
Jag gräver i min ficka, tar fram läppglanset med hallonsmak som både du och jag vet att jag hatar. Jag tar sats, slänger i det.
Det täcks av jord.
Jag hatar dig.
Folkmassan börjar röra sig därifrån och vi blir kvar några stycken.
Hur ska jag lämna dig här?
I en jävla grop?
På en plats som ligger åt helvete?
Det har slutat regna nu. Och mellan molnen stiger solen fram.
Är det du?
Taxin kommer nu, säger hon.
Där ”du kan göra allt bara du vill” inte är skitsnack
Mina lärare förbjöd mig att sitta nära fönstret för att jag alltid brukade fantisera mig bort.
Det enda jag längtade efter var att få lämna det här smutsiga skitstället.
Aldrig att jag skulle gå med på det folk förväntade sig av mig och vad jag skulle göra i den här världen.
Jag skulle flytta ifrån dom, från allihop, jag skulle bara dra!
Bara lämna dom.
Bevisa för allt och alla att jag kan.
Jag skulle bli känd, få pengar, få framgång men en dag återvända.
Jag skulle ge dom alla skatter jag lyckats samla på mig, ge dom allt jag har.
Betala allas fotbollsträningsavgifter eller dansterminsavgifter så dom slipper lägga av för att dom inte har råd.
Be alla föräldrar säga upp sig från sina jobb. Låta deras trasiga ryggar äntligen få vila.
Jag skulle köpa nya skolböcker till dom.
Helt nya.
Inte skolböcker som var trasiga.
Helt nya, så dom slipper känna sig som smuts.
Jag skulle be alla lärare sitta med sina elever och fråga vilka deras drömmar är. Jag skulle be dom införa lektioner i skolan som heter drömlektioner. En timme varje dag då alla får drömma, alla får fantisera. Där ingen säger att det är omöjligt. Där alla säger ja, det går bara om du vill.
Där ”du kan göra allt bara du vill” inte är skitsnack.
För vem sa att min pappa inte ville, vem sa att min mamma inte ville?
Vem sa att min bror inte ville?
Vem sa att min syster inte ville?
Sitta på en smutsig bänk och snacka skit
På den tiden var bänkarna, centrum, gårdarna våra att äga. Speciellt vår gård: Nystad, som vi kallade den.
Innan dom byggde om den var den fett rutten. Det enda som fanns var en fattig liten linbana som majoriteten av alla barn från området skadade sig på.
Men så bygger man om Nystad, och det blir typ världens vackraste plats!
Dom bygger klätterställningar, gungor, fotbollsplaner, basketkorgar, volleybollplan, en barnpool (inklusive dusch) och en feeeeet gräsmatta där alla familjer kan grilla under sommaren. Och det skönaste med Nystad var att vi alla bodde runt omkring den. Mina grannar som också blev mina bästa vänner.
Vi hängde där varje dag som en enda stor familj.
Så fort man gick ut från sin port och klev in i Nystad så låg hela världen framför en.
Maj var starten för den officiella tuggarperioden.
Vi gjorde allt för att inte gå hem.
Vi kunde sitta på en smutsig bänk och snacka skit i en hel dag!
Vi sket till och med i att kissa men om det blev riktigt akut så fick man dra till skogen och torka sig med nåt blad.
Jag svär, vissa dagar gjorde vi inte ens nåt.
Men vad skulle vi göra?
En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Evin Ahmad och utgiven på Natur & kultur 2017.
