Tunnelbanan rullar in på Stadshagens station. Föreningen Geesgud gör en utflykt för mammor och barn till Nationalmuseum.
– Är vi inte framme snart, undrar Sakariya.
Sakariya är tillsammans med mamma, sina två syskon och en kusin. Dine Malmsten och Rokeya Begum är med från föreningen och en ordentlig matsäck är packad.
– Vi skulle ha blivit många fler, men det skedde ett missförstånd, säger Rokeya.
Geesgud, som organiserar mammor främst i Tensta och Hjulsta, har fördubblat medlemsantalet i år. Tillsammans har mammor och barn gjort flera utflykter tillsammans, liksom erövrat Stockholm. I somras var de på Naturhistoriska museet och Cosmonova och senast gjorde de en Ålandskryssning. I helgen var det dags att besöka Nationalmuseum. Dine Malmsten, som är både historiskt bevandrad och en kännare av konsten, är ciceron.
– Jag är hungrig, säger Salman, innan vi ens har hunnit fram.
Vi går från Kungsträdgårdens tunnelbana till museet. Dine pekar ut byggnader vi passerar och ser på avstånd; kungliga slottet, gamla riksdagshuset och Grand Hotel. Salman är yngst och har mest spring i benen. Jag håller honom i hand. Vi passerar Grand och studerar husets fasad. En rad nakna manliga skulpturer håller upp en balkong. Salman tittar noga.
– Men de visar inte det privata, konstaterar han.
Nej, det gjorde de inte. Men inne på museet blir det desto mer naket. De första målningarna väcker lite uppmärksamhet, men sedan är det inte mer med det.
Rundvandringen börjar högst upp.
– Det där är Gustav Vasa, säger Dine och förklarar kort vad som syns på Carl Larssons stora väggmålning i övre trapphallen.
Sal efter sal går vi igenom, många målningar är det. Men även förgyllda serviser, häftiga svärd och en pampig kungasäng.
– På den här tiden var det bara rika människor som målades av, säger Dine.
Vi avverkar några århundraden i ganska snabb takt. Vi hittar målningen från 1670, ”Ung man med papegojor och markattor”. Det är den enda målningen som skildrar en person med afrikanskt ursprung. Pojken kom med största sannolikhet till Sverige som slav, men det står ingenting som förklarar målningen.
– Nu är vi inne på 1700-talet, säger Dine när vi kommer in i nästa sal.
Men då börjar de yngsta krokna.
– Jag är hungrig.
Då blir det avbrott för medhavd lunch, som intas längst ner i museet.
Kerstin Gustafsson Figueroa
