Jag tänker på vad som händer just nu och hur samhället behandlar mordet på Einár (som en nationell kris). Och jag jämför med hur samhället har behandlat de otaliga liknande mord på andra unga som pågått under flera års tid i här i Järva, och i andra liknande områden i Stockholm och övriga Sverige.
Jag vill inte på något sätt förminska det otroligt vidriga och sorgliga och brutala som Einár och hans familj har utsatts för. Men för att visa på och ställa frågan varför samhället (vi tillsammans) har varit så tysta tidigare? Varför beklagar alla just bara ett specifikt mord på en ung man den här gången? Varför har vi nu gett just enbart Einárs familj ”the benefits of doubt”. Hans familj och bakgrund ifrågasätts inte på samma sätt som familjerna här i debatten om Järva.
Föräldrarna och vännerna har gråtit sig trötta och skrikit sig hesa i Järva i flera år
Det privilegiet har verkligen inte familjerna till barnen i Järva haft, inte heller vännerna, eller för den delen (om vi nu ska klumpa ihop människor vilket vi ju ALDRIG gör) alla som bor i Järva haft.
Föräldrarna och vännerna har gråtit sig trötta och skrikit sig hesa i Järva i flera år. Men allt de har fått tillbaka är misstänksamhet, rasistiskt hat och demonisering från populistiska reaktionära politiker och opinionsbildare. Sedan har det övriga vita majoritetssamhället i Sverige mer eller mindre hängt på i den normaliseringen av det hatet.
Det är inte Einars fel. Inte heller alla de unga här i Järva och deras familjer som har drabbats direkt. Det är vi tillsammans, samhället, som skapat förutsättningar så att dessa unga kan känna sådant utanförskap att de kallblodigt kan mörda varandra.
Jeffrey Ige
