Galina var bara tre år, den 11 september 1973, den där dagen, som skulle förändra hennes och miljoner chilenares liv.
– Militären kom tidigt på morgonen och hämtade pappa.
Idag är det 50 år sedan kuppen i Chile.
Galina Monsalves Leal har bott i Järva sedan 1977 och många känner henne som aktiv socialdemokrat. Den 11 september, detta förbannade datum, spelar en särskild roll i hennes liv. Det var då den chilenska militären tog makten och störtade den folkvalda regeringen, som leddes av president Salvador Allende.
– Jag minns inte när militären kom, jag var så liten. Men jag vet att de grep min pappa och att mamma blev ensam kvar med oss barn.
Galina föddes 1970 på Hospital Higueras i Talcahuano i södra Chile. Hon var nummer två i syskonskaran. Hennes pappa var svetsare till yrket och mamman var hemmafru.
– Vi var fyra barn, jag har en äldre bror och två yngre. Mamma var hemma med oss.
Hennes pappa var en facklig ledare som organiserade metallarbetarna i regionen. Han tillhörde MAPU, ett politiskt parti som ingick i Unidad Popular, vänsterkoalitionen som vann valet 1970.
De slog fadern, slängde upp honom på ett lastbilsflak och körde iväg
– Det är inte förrän nu, när jag var i Chile i våras, som jag fick berättat för mig vad som hände den där dagen.
Galinas pappa lever fortfarande, han återvände till Chile strax före pandemin. Nyligen genomgick han en hjärtoperation och då reste Galina dit för att vara hans stöd.
– En av grannarna på gatan i Hualpén, señora Sofia, kom en dag och berättade vad som hade hänt när de förde bort pappa.
Militären kom klockan tre på morgonen, natten till den 12 september. De vände upp och ned på allting, som om de letade efter något. Militärerna tog deras id handlingar och all mat med sig. De slog fadern, slängde upp honom på ett lastbilsflak och körde iväg.
Dagen därpå hade señora Sofia sett Galinas mamma stå vid grinden till huset och gråta. Sofia gick till henne, gav henne lite pengar till mat och hjälpte henne att städa. Det var som om hon hade väntat på oss, för att kunna berätta
– Inne i huset låg min yngsta bror i sin säng och grät, han vara bara tre månader. Señora tog upp honom för att trösta honom.
Sedan vände hon på madrassen i barnsängen, för att vädra lite, och där under låg flera papper med en massa namn.
– Det var namnlistor, en medlemsförteckning, något som militären hade letat efter. Hon lade tillbaka papperen under madrassen och sade sedan aldrig något till någon om det. Inte förrän nu, 50 år senare.
Galina blir rörd när hon berättar. En kort tid efter att hon hade rest hem från Chile avled señora Sofia, 86 år gammal.
– Det var som om hon hade väntat på oss, för att kunna berätta.
Den 12 september 1973 fördes Galinas pappa till fängelseön utanför Talcahuano, Isla Quiriquina. Där satt han drygt ett år, utsattes för tortyr och levde under eländiga förhållanden. Han släpptes efter 14 månader, kom hem, och fortsatte att arbeta underjordiskt mot militärdiktaturen. Han greps än en gång och fängslades, men 1976 fick han och flera andra fångar politisk asyl i Sverige och kunde lämna landet.
– Min pappa ville aldrig lämna sitt hem, men han hade inget annat alternativ. Hela hans familj blev ständigt trakasserad av militären och familjen hade redan förlorat en anhörig som mördades av militären. Hans bror flydde till Argentina och bor kvar än idag.
– Pappa bad sina föräldrar att flytta hem till oss i Hualpén. Mamma skulle ha svårt att klara sig ensam med oss barn. ”Ta hand om barnen”, sade han. Han visste redan då att militären var ute efter barn. Särskilt de som levde med ensamma mödrar, som hade svårt att försörja dem.
Det är inte förrän på senare år som det kommit fram att chilenska militären satte i system att ta barnen, ibland redan från födseln, och tjänade pengar på illegala adoptioner. Du kommer aldrig mer kunna sova om du skjuter mig!
– Så farmor och farfar flyttade hem till oss, tillsammans med pappas yngre systrar. Hade det inte varit för farmor och farfar hade vi inte överlevt den perioden.
Men åren under militärdiktatur satte sina spår. För med jämna mellan rum körde lastbilarna, med beväpnade soldater på flaket, genom kvarteret där de bodde.
– De kom också in i huset och trakasserade oss. Min farmor var en modig kvinna, henne hotade de med k-pist. Hon ställde sig framför oss barn och sade till soldaten, som var maskerad, ”du kommer aldrig mer kunna sova om du skjuter mig!.
Än idag tycker Galina illa om gröna kläder eller kamouflagemönstrat.
– Barn känner när något hemskt händer, ondskan känns, och militärkläder triggar mig fortfarande.
Pappa kom till Sverige 1976. Han läste svenska för invandrare och fick jobb som reparatör på SL direkt.
– Det var andra tider då. Pappa hade studerat teknik två år på universitetet, han hade en del kunskaper med sig.
Han fick en lägenhet i Rinkeby och efter ett år kom hela familjen efter.
– Mamma fick vänta länge på att få ut sitt pass, militären vill ha hennes söner som kunde användas i armén. Men i december 1977 kom vi till Sverige och till Mellanbyplan 26 i Rinkeby.
Galina började i förberedelseklass i Kvarnbyskolan, de var många barn från Chile och Latinamerika på den tiden.
– Där skulle jag lära mig svenska. Vi kallades de politiska flyktingbarnen. Det var mycket som var nytt och jag var en av ungarna som var jobbig att ha att göra med.
Men så flyttade hon till Knutbyskolan och fick en lärare som heter Eva Bjärhall. Då förändrades allt. Det var fantastiskt att växa upp i världens finaste by
– Hon förstod oss och tog verkligen hand om oss. Det var ett engagemang som helt otroligt. Hon bjöd hem oss till henne och vi lagade mat tillsammans, då lärde jag mig språket. Jag älskade henne.
På den tiden fanns spanskspråkiga klasser i Askebyskolan, grekiska klasser i Knutbyskolan, turkiska klasser i Kvarnbyskolan och Bredbyskolan hade finskspråkiga klasser. Det var en annan tid och en annan värld. Idag finns inget av det kvar.
– Varje skola hade kurator, logoped, skolsköterska och elevassistenter. När vi hade en tid hos tandläkaren, som då låg i Rinkebyskolan, följde elevassistenten med oss. Det var fantastiskt att växa upp i världens finaste by.
När grundskolan var avslutad började Galina i Tensta gymnasium och hon har sedan dess varit Järva trogen. Hon bodde i studentlägenhet på Rinkebysvängen, hade lägenhet i Hjulsta, i Husby och bor numera i Kista. Efter några år som undersköterska utbildade hon sig till socionom och arbetar idag som biståndshandläggare i en grannkommun. I tolv år satt hon i stadsdelsnämnden i Rinkeby-Kista som fritidspolitiker, och idag är hon inne på sin tredje mandatperiod som ordinarie ledamot för Socialdemokraterna i regionfullmäktige.
Under hela sin uppväxt fanns politiken med som något alldeles naturligt.
– Ja, min pappa gick med sossarna direkt och han var aktiv i Chile-kommittén. Det var möten och demonstrationer jämt och vi var med hela familjen. För mig var det naturligt att fortsätta det arbetet. Vår demokrati är ständigt i fara, vi måste organisera oss och aldrig ta demokratin för given.
Galina säger att Olof Palmes och svenska regeringens snabba agerande var avgörande för att så många chilenare fick en fristad i exil. Folk är rädda fortfarande och medierna är köpta av de rika
– Om det inte hade varit för den internationella solidariteten från svenska folket och organisationer som Chile-kommittén, så hade vi inte överlevt ondskan som militärkuppen, finansierad av USA, utsatte oss chilenare för.
Situationen i Chile idag gör henne ledsen. Först var det hoppfullt, folkliga protester som ledde till en ny president. Men sedan kom bakslaget, folkomröstningen om grundlagen.
– Pinochets och militärens grundlag är kvar, det är sorgligt att se. Folk är rädda fortfarande och medierna är köpta av de rika. Det finns inga fackföreningar och folkrörelser som tidigare, de slogs effektivt sönder under diktaturen. Du har ingen som skyddar dig på arbetsplatsen.
Innan vi skiljs bjuder Galina mig på en chilensk pirog, en empanada, något som hör till när chilenare samlas. Hon bakar inför ett offentligt möte där militärkuppen för 50 år sedan ska uppmärksammas.
– Du måste berätta om den var god. Jag ska hem och baka fler nu.
Kerstin Gustafsson Figueroa
