Green Book är en film att älska

Året är 1962 och Tony Vallelonga är vakt på nattklubben Copacabana i New York. När klubben ska stänga i två månader måste han skaffa nytt jobb för att försörja hustru och två barn. Han får höra talas om att en doktor Shirley behöver en chaufför och han söker jobbet. Det är upptakten till den drygt två timmar långa filmen Green Book.  Det visar sig att Dr Don Shirley inte är den sorts doktor som Tony tror, utan en doktor i musik, psykologi och liturgisk konst. Han är en klassiskt skolad pianist och utbildad vid Leningrads musikkonservatorium. Hans konserter är synnerligen välbesökta och han tjänar stora pengar. Publiken är uteslutande vit överklass, men Don Shirley själv är svart. Nu ska han ut på en turné med sin trio i den amerikanska södern. Det är inte helt okomplicerat och därför behöver han en chaufför och personlig vakt. Tony Vallelonga, som får jobbet, är en riktig lirare, uppvuxen bland sina italienska släktingar i Bronx, rasistisk och på många sätt både tjockskallig och korkad. Doktor Shirley en synnerligen välutbildad man med ett förfinat sätt, van att umgås i samhällets övre skikt. Deras resa i den amerikanska södern blir en till en del förväntad krock dem emellan…

En kärleksförklaring

Badri Abdi Rooble arbetar som förskollärare och bor sedan länge  i Rinkeby. Han var en av deltagarna i grundkursen i lokal journalistik som Nyhetsbyrån Järva har genomfört under hösten.

Mammornas manifest

I Alexandra Pascalidous bok Mammorna får vi möta tjugo mammor från olika socioekonomiskt utsatta områden runtom i Sverige. Mammor som tvingats göra det otänkbara – att begrava sina barn, istället för att begravas av sina barn. Mammorna som släpptes tidigare i höst är här för att göra oss påminda om perspektiven vi glömmer, av rösterna vi glömt. Tjugo mammor, tjugo röster, tjugo berättelser. Alla kommer att få ditt hjärta att svikta. I Alexandra Pascalidous reportagebok Mammorna får vi ta del av perspektiv som sällan får utrymme. Röster som sällan kommer till tals. Röster som påminner oss om att för varje dödsskjutning, för varje liv som alldeles för tidigt släckts, finns det brustna hjärtan. Hjärtan som aldrig kommer att bli hela, för att samhället övergivit dem. Pascalidou inleder kort varje berättelse med en introduktion. Sedan överlåter hon micken och låter mödrarna tala direkt till oss, helt ofiltrerat. Inget är förskönat, varken språket eller tankarna. Jag kunde störa mig ibland på vissa uttalade fördomar hos vissa mammor. Men det är ju det som är poängen, det ska vara äkta. Pascalidou ligger inte och skrapar på en polerad yta, hon skövlar bort flera jävla lager med dessa berättelser. Mammorna porträtteras inte som madonnor…

Nu händer det i Husby konsthall

Under november kommer det hållas öppna workshopar i papier-maché i Husby konsthall. Allt under handledning av konstnären Katia Ibarra. – Papier-maché är så mycket mer än pyssel på förskolan! ”Husby händer” är en papier-maché-workshop för alla att träffas och via händerna skapa hantverk och utväxla erfarenheter. Katia Ibarra kommer på Husby konsthall visa tekniken kring papier-maché och tillsammans skapa konsthantverk inspirerat från Mexiko. – Jag vill sprida denna mexikanska konstform till Sverige. Jag ser mig själv som en papier-maché-ambassadör! säger Katia Ibarra.  Det finns många olika typer av papier-maché-figurer och former. Den vanligaste, som alla barn lär sig tillverka från tidig ålder är piñatan, ett måste för alla kalas. Den innehåller idag oftast godis, men tidigare även annat mer nyttigt, som frukt. En annan form är de flera meter höga Judas-figurer, som brukar bäras i parader i Mexiko. Och alebrijes, som är ett fantasidjur och en blandning av flera djur i en kropp, precis som den svenska gripen. – Alebrijes uppgift är att ta hand om oss, de är inte alls farliga eller elaka, säger Katia Ibarra.  Dessa olika figurer är skapade av så kallade ”cartoneros” och har inspirerat kända konstnärer, så som Frida Kahlo och Diego Rivera.  Konsthallen kommer att vara ett slags öppen ateljé för…

Filmen som är ett måste i höst

Spike Lees Blackkklansman är ett måste under biohösten. En kostymfilm med referenser till Svarta pantrarna, rasistisk retorik som påminner starkt om en viss världsledare, och bortglömda KKK i skuggan av ”det fina folket” bakom alt-right rörelsen. Blackkklansman är en southpaw uppercut och nedan kan du läsa varför du ska se den, men också vad du kan vara kritisk mot. Är det något du behöver veta om du funderar på att se Blackkklansman så är det att filmen är en renodlad svart komedi. Det som kommer att avgöra om du gillar filmen eller inte, beror på om du anser att det finns en gräns när det gäller att göra komik av lidande, eller snarare hur man väljer att göra komik av lidande. Du behöver också veta att det inte rör sig om en film av samma stuk som Jordan Peeles Get out. Det finns inget subtilt med Blackkklansman, inga undangömda påskägg. Filmen är rå och explicit, den vita normen skildras ofiltrerat genom hela filmen ända fram till de geniala slutscenerna där filmen också når sin kulmen. Men låt oss spola tillbaka och ta det från början. Blackkklansman är Spike Lees galghumoristiska skildring av den svarta polisen Ron Stallworth som under 1970-talets…

Han skriver om en fruktad framtid

– Jag var rädd att vännerna i moskén skulle undra varför jag skrev boken. Författaren Johannes Anyuru var på Sundbybergs bibliotek för att berätta om sin roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Johannes Anyuru inledde med att berätta hur han började skriva. På en lektion i gymnasiet hörde begreppet undergroundpoesi för första gången. – Jag hade upptäckt hiphop-musiken och därför betydde det ordet något för mig. Jag läste en dikt av Allen Ginsburg och blev betagen. Han bestämde sig direkt för att börja skriva poesi i hemlighet. Föräldrarna ville att sönerna skulle skaffa en bra utbildning som är gångbar överallt. Som går att fly med. Pappan var själv utbildad stridspilot i Uganda, något han inte kunde arbeta med som flykting i Sverige. Han såg en fara redan på 1990-talet i att högerextremister en dag kan komma till makten i Sverige, då kanske sönerna måste fly. Så, de tre bröderna pluggade till ingenjörer. Men efter ett tag gick Johannes till föräldrarna och sa att det inte var något för honom. Han ville bli poet. 2003 kom diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya, och han fick ett stipendium på 30 000 kr av Restaurang Prinsen i Stockholm.…

Här är de – Järvas nya reportrar!

Sjutton anmälde sig till Nyhetsbyrån Järvas kurs i praktisk journalistik, som anordnas i ABF Stockholms regi. Fem omgångar har genomförts hittills, två deltagare har av olika skäl slutat, en ny har tillkommit. Flera av dem har redan publicerat sina första alster på Nyhetsbyrån Järvas sidor. Deras första uppgift var att intervjua varandra. Och frågan som ställdes till var och en löd: Varför har du sökt kursen i lokal journalistik? Awo-Nada Yussuf, 21, Husby: – Jag sökte eftersom jag tror att den här kursen kommer ge mer erfarenhet, som kan göra skillnad i orten. Den som vill skriva om orten borde ändå känna till hur det är. Jag vill lyfta tjejerna i orten och jag vill inte att de ska behöva skämmas. Det här är också deras ort. – Annars är jag student, läser matte på Komvux för att senare läsa socionomprogrammet. Jag och några kompisar har också en podcast som heter: Galdem A Talk.     Badri Abdi Rooble , 47, Rinkeby: – Jag är intresserad av journalistik och jag vill utveckla mitt skrivande. Jag arbetar som förskolelärare i Rinkeby. På min fritid tycker om att umgås med familjen och fikar gärna med mina kompisar. Spela schack är också ett intresse…

Hörs i Husby – en demokratisk konstutställning

Nu har konstutställningen ”Hörs i Husby” öppnat på Husby konsthall. En utställning på temat demokrati, gjord av barn och unga från området. – Vi vill att alla ska höras, särskilt de som annars inte hörs, säger Kerstin Wikström, mer bekant som Piglet. – Det var svårt att bryta ner ett ämne som demokrati för barn och ungdomar, säger Piglet, som är verksamhetsledare på Husby gård. Men jag tycker att vi lyckades bra till slut. Catharina Söderberg, ordförande i Husby konst och hantverksförening, invigde utställningen tillsammans med flera grupper förskolebarn. Istället för att klippa av ett rött band, var alla med och höll i bandet. – I vanliga fall är det bara en person som klipper bandet, sade Catharina Söderberg, men nu är vi alla med. Det är demokrati. Och istället för att klippa bandet, släpper vi det alla samtidigt! På en vägg finns en stor målning, som 17 elever gjorde under de tre veckor de hade sommarjobb. På en annan vägg hänger affischer från Fryshusets grundskola, som visar hur viktigt unga tycker det är med rättvisa, vänskap och jämlikhet. Med på utställningen finns också ett urval av de valaffischer som framställdes i föreningarnas tält under Järva politikervecka. Några är inramade,…

Jonas Hassen Khemiris nya roman är både träffsäker och trösterik

Det är inte svårt att föreställa sig ungefär hur författaren Jonas Hassen Khemiris liv ser ut. Hans nya roman Pappaklausulen skildrar tillvaron som småbarnsförälder med en otrolig träffsäkerhet in i minsta plågsam detalj. En snabb research bekräftar också att han liksom bokens huvudkaraktär bor i en förort söder om Stockholm med två barn. Han äger till och med en Mazda. Pappaklausulen är Jonas Hassen Khemiris femte roman. Hans böcker har översatts till många språk och vunnit flera prestigefyllda priser. Han har även skrivit pjäser, noveller och samhällsdebatterande texter, som 2013 då han kritiserade polisinsatsen REVA i ett öppet brev till dåvarande justitieministern Beatrice Ask. Handlingen i Pappaklausulen kretsar kring en familj med en väldigt frånvarande pappa och hans två vuxna barn i centrum. Sonen som själv har blivit pappa har varit föräldraledig i fyra månader och håller på att tappa det. Utöver ettåringen och fyraåringen som ska matas, underhållas, tröstas, nattas och så vidare har han dessutom “pappaklausulen” som förbinder honom att ta hand om sin pappas ekonomi och diverse andra praktiska arrangemang. Den gamla pappan som har blivit farfar känner sig inte längre som en pappa. Han har lämnat Sverige och kommer bara tillbaka två gånger om året för…