I Hallunda bibliotek bjöd ABF Botkyrka in till ett samtal om journalistik, om vad och vem som syns i medierna och om mediernas framtid. Emil Arvidsson, projektledare på Fanzingo och journalist på Svenska Dagbladet, Alexander Zadruzny från Kollektiv Sorg och Kerstin Gustafsson Figueroa från Nyhetsbyrån Järva satt i panelen.
Inledningsvis handlade samtalet om mediernas situation idag. Undertecknad konstaterade att för två-tre år sedan såg det ljusare ut än på länge för dem som studerade journalistik. Redaktionerna fick inte tillräckliga många sökande till sommarvikariaten, det saknades journalister.
– Det fanns en öppning då, det var rätt tid att studera journalistik. Men nu är det nattsvart igen, branschen krymper. Nu kommer ett nytt mediestöd, och ingen fattar vad som kommer att hända. Det enda som verkar klart är att det blir mindre med pengar och förmodligen många tidningar som inte kommer att klara av den omställning som det innebär.
Idag är man inte i journalistiken om man inte vill något
Emil Arvidsson konstaterade att branschen gått igenom ”ett stålbad” i flera decennier.
– Idag är man är ofta inte i journalistiken om man inte vill någonting, det finns ett engagemang, ett driv åt något håll.
Han menade att den sorts journalistik, som han trodde att alla i panelen och kanske publiken, ville ha kommer att kosta mer.
– Det kommer att ta mer tid för att göra den så bra att den når ut. Det går inte att komma runt att det krävs tid, energi och pengar som är utöver det mest slimmade.
Och så gav han ett exempel från sin tid på Expressen, som under en period fått kritik för att man inte skriver mer om klimatförändringarna. En stor rapport om klimatet hade just kommit. Det var samma vecka som Expressen hade lanserat sin automatiska etta, styrd av algoritmer, som bara styrdes av läsarna.
– Då hade de gjort ett jättestort paket om den här klimatrapporten, men den hade bara rasat ner på sidan, för ingen klickade på den. Ingen läste den.
Emil Arvidsson tycker att de som kritiserar journalistiken ibland gör det lite lätt för sig. Inte riktigt inser den ekonomiska verkligheten. Vi ville bli en plattform för röster som annars inte får plats
– Precis som när man kritiserar politiken eller samhället i stort, det går att göra något själv. Det går att ta en prenumeration på just den tidning som man tycker gör det bäst. Det går att stödja Nyhetsbyrån Järva, det finns säkert swishnummer och allt möjligt. Det går att stödja Fanzingo – precis som i politiken, skulle jag gärna se ett engagemang i journalistiken som inte bara behandlar den utifrån
Det Alexander Zadruzny saknade i mediernas rapportering kring gängvåldet var människors egna röster.
– Vi ville bli en plattform för röster som annars inte får plats i traditionella medier. Vi märkte att det fanns ett stort behov bland människor att dela med sig av sina erfarenheter och sina tankar och bredda perspektivet.
När de lät människor dela med sig av sina erfarenheter på Instagram, så exploderade det på sociala medier.
– Vi gick från 5000 till 10000 följare på så kort tid – det gick så fort. När medierna kommer för att ställa frågor då är det alltid ett narrativ, det ser alltid ut på ett visst sätt, men här fick man en frihet att göra det på sitt sätt. Anledningen till att Kollektiv Sorg har funkat och växt så mycket, är för att vi har ägt våra berättelser och den pusselbiten har saknats i traditionella medier.
Kerstin Gustafsson Figueroa
