Som facklig företrädare vill jag så klart att arbetsrätt följs och att parterna, fack och arbetsgivare, kommer överens om vad som är goda arbetsvillkor på arbetsplatsen. Tillsammans är vi löntagare starka. Starkast är vi när vi företräds av våra fackliga företrädare.
I Sverige har vi i flera decennier vant oss vid en strävan efter lägre skatter vilket också betytt att vi accepterar sämre välfärd för alla. Någonstans måste vi röstberättigade inse att vi ansvarar för vilka som väljs att leda landet, regioner och kommuner.
I Region Stockholm har vi i över 20 år haft borgerlig majoritet. De har sänkt skatten och försämrat välfärden, även kollektivtrafiken. När nu tågvärdarna tas bort och lokförarna får ensamarbeta på pendeltågen är detta en konsekvens av gamla borgerliga budgetar.
Löntagarnas inflytande över anställningsvillkoren har krympt
Idag måndag har lokförarna gått ut i en vild strejk. Det är en vild strejk eftersom lokförarnas krav på att inte ensamma ansvara för hundratals liv när de kör tåg aktualiseras utanför ordinarie avtalsförhandlingar. De litar inte på att de centrala parterna, fack och arbetsgivare, i avtalsrörelsen ser till att pendeltågen körs på ett säkert sätt. Att lokförarna varken litar på facket eller arbetsgivaren i den här frågan är ett dåligt betyg för den svenska modellen.
Hur hamnade vi här?
För mig är det inte konstigt att lokförarna väljer sin egen väg att ställa krav. De säger själva att de inte blir lyssnade på. På samma sätt som välfärden krympt de senaste decennierna, har även löntagarnas inflytande över anställningsvillkoren krympt. De centrala avtalens värden har sänkts i och med att många anställningsvillkor individualiserats. Löntagarna får helt enkelt färre kollektiva rättigheter. Så ser det ut för majoriteten av löntagarna i Sverige.
Välfärden har också genomgått en systemförändring i och med outsoursingar och avknoppningar. Finansieringen av välfärden går nu till privata fickor istället för välfärd. Då räcker inte pengarna till exempelvis säkra pendeltågresor i Sveriges huvudstad.
Jag kan inte skylla på att medlemmarna beter sig olovligt när de går in i en vild strejk
Vi röstberättigade måste inse att vi inte kan fortsätta rösta på politiska partier som inte är intresserade av att förvalta och utveckla välfärden.
Som facklig företrädare är förtroendet för min förmåga att göra medlemmarnas röst hörd nummer ett. Allt annat måste komma i andra hand. Som facklig företrädare kan jag inte skylla på att medlemmarna beter sig olovligt när de går in i en vild strejk. Att inte hitta rätt väg att företräda medlemmarna är ett underbetyg som förtroendevald.
Att som upphandlad aktör inom välfärden inte lyssna på sina anställda och låtsas som om uppdraget handlar om att köra grönsaker till en marknad istället för människor till jobbet är ovärdigt.
Nej, det är inte den svenska modellen som är på dekis. Det är parterna som låtsas glömma bort vilket stort ansvar de har att fullgöra sina skyldigheter i den svenska välfärden.
Alejandra P. Carrasco
