Ytterligare en bok som exploaterar sorgen

Kultur/Recension

Diamant Salihus skildring av den organiserade brottsligheten i Järva har fått lysande recensioner på kultursidorna i landets stora tidningar. Men Rashid Musa är inte överens med dem som hyllar boken Tills alla dör.

I reportageboken ”Tills alla dör” beskriver SVT-journalisten den blodiga konflikten mellan Shottaz och Dödspatrullen genom att i kronologisk ordning återberätta upptakten till konflikten och hur den har utspelat sig. Vi får bl.a. höra röster från offrens anhöriga, poliser, lärare, imamer och föreningsaktiva i Järva. De försöker ge sina perspektiv och förklaringar till det ökade våldet i ett utav Stockholms mest ekonomiskt eftersatta områden. Expressens Victor Malm kallar boken för en ”imponerande prestation” och författaren Jens Liljestrand beskriver Salihus rapportering som en ”banbrytande reporterinsats.”  

Det blir till slut en besatthet kring kultur, klaner och parallellsamhällen

Inledningsvis får vi veta om några av de ledande gestalterna i den kriminella miljöns uppväxt, skolgång och vänskapsrelationer. De var några barndomsvänner som växte upp i liknande förhållanden: nämligen resurssvaga familjer där barnen hade svårt med skolan. De goda relationerna upphörde dock efter att ett rån mot ett växlingskontor i Täby centrum hade ägt rum. Vissa upplevde att rånet genomfördes bakom deras ryggar och de som utförde rånet tyckte annat. Vänner blev ovänner och folk runtomkring tvingades att välja sida. Detta blev startskottet på en blodig och infekterad konflikt som pågår än idag.  

Det som till en början var intressant och bra blir till slut en enda stor fetisch och besatthet kring kultur, klaner och parallellsamhällen. Salihu anstränger sig för att hitta ett orsakssamband mellan kriminalitet och de brottsaktivas etniska och kulturella tillhörighet, genom att ställa ledande frågor till sina intervjupersoner. Detta trots att majoriteten av de som figurerar i den miljön är födda i Sverige. De som intervjuas får upprepande frågor om interna uppgörelser mellan familjer som sker utanför det svenska rättssystemet. Även om samtliga personer dementerar dessa rykten drar Salihu ändå slutsatsen om att sådana uppgörelser har förekommit. Hur, när och i vilka sammanhang får vi dock aldrig veta.   

Ibland lyckas Salihu hitta personer som kan bekräfta hans tes

Ibland lyckas Salihu hitta personer som kan bekräfta hans tes. En utav de är Fadumo Igal som är föreningsaktiv i Järva. Eftersom hennes påståenden sammanfaller med författarens tes beskrivs hon som en ”positiv” och ”modig” röst i området. De se opponerade mot denna tes fick däremot inga lovord. Den lokala politikern och tenstabon Mohamed Nuur citerades i boken från ett inslag i SVT där han förkastade idéer om den somaliska kulturen som grogrund till kriminalitet. Författaren väljer då att kalla Nuur för en ”självutnämnd expert” och beskriver honom som en person som hindrar alternativa röster från att komma fram. Det är ingen slump att Salihu ställer två svensksomalier mot varandra som ”goda” och ”onda” utan en strategi och en rödtråd som genomsyrar boken i stora drag. Det är ett effektivt sätt att hylla sina egna perspektiv samtidigt som man diskvalificerar de man inte håller med.  

Engagerade föräldrar, moskén och andra progressiva föreningar bemöts med skepticism

Engagerade föräldrar, moskén och andra progressiva föreningar, som arbetar mot våldet,  bemöts med skepticism. Författaren undrar varför det inte finns några representanter från stadsdelens tjänstemän när föräldrar och moskéer håller i sina krismöten. Den frågan borde riktas mot stadsdelen och inte till civilsamhället i Järva. Istället för att berömma deras försök till att få bukt med våldet blir föräldrarnas engagemang en fråga om parallellsamhällen och klankulturer. Ibland går Salihu så långt att han spekulerar om föräldrar är i maskopi med sina barn som har en kriminell livsstil utan att ge belägg för sina långtgående spekulationer.   

En bok som gömmer sig bakom genren true crime

Diamant Salihu har misslyckats med att slå hål på de kulturrasistiska föreställningar som dominerat den säkerhetspolitiska debatten. Istället befäster han kulturrasismen, som egentligen är bara en förlängning av rasbiologin, genom att tillskriva vissa kulturer (i detta fall den somaliska) vissa värden.

Han exploaterar även anhöriga som fortfarande lever i sorg, hänger ut oskyldiga personer vid namn och använder sig utav oetiska metoder för att få till en intervju till vilket pris som helst. Tills alla dör är ytterligare en bok, i ledet av alla de TV- och radioprogram, som exploaterar de utmaningar som finns i förorten där man gömmer sig bakom genren true crime.   

Rashid Musa  

 

 

 




Print Friendly, PDF & Email