Bild på medelålders blond kvinna som vilar huvudet i handen.

Jag är en av dem som en gång läste och lyssnade på Ulf Lundell. Unga människor vet nog inte att han var lika stor som Håkan Hellström (men inte lika skötsam) och dessutom skrev romaner som sålde lika bra som Camilla Läckbergs (inga liknelser i övrigt). Jag har inte läst en rad av honom på säkert 20 år, men köpte hans senaste bok ”Vardagar”. Han har flyt i språket, absolut, och är både rolig och elak. Som när han beskriver vädret i Skåne en kall och rå dag i maj. ”…känns som att hela landskapet blir en Bergmanfilm. Utan handling. Man vill inte gå ut.” Och när han kritiserar att undersköterskor har för dåligt betalt och att fondmäklare snuvar arbetande folk på miljoner, är det lätt att hålla med honom.

Men så skriver han att han försökt läsa Johannes Anyuru senaste bok, men gav upp. ”Jag vill inte förstå islam eller islamister”. Då är det jag som får lust att ge upp. Vill slänga boken i papperskorgen. Sedan angriper han flera gånger religion och särskilt islam. Han tillhör dem som inte kan skilja på begreppen muslim och islamist, och som inte vet att även islamism är ett mycket vitt begrepp både politiskt och teologiskt. Men muslimer kan man visst smäda lite hur som helst. Allt verkar numera tillåtet.

Jag tänker på mina vänner i Järva, många av dem är muslimer. Några djupt troende, andra inte alls, de flesta lite lagom. Vad är det han inte begriper? Antagligen känner han inga muslimer. De är väl inte så många bland husen på Österlen.

Kerstin Gustafsson Figueroa
Annons: