Förorten är en av Sveriges starkaste tillgångar. Här bor en stor andel unga, här finns de som varje dag får välfärden, transporterna och servicen att fungera. Många är flerspråkiga, med erfarenheter och perspektiv som berikar hela samhället. Utan förortsborna stannar svensk ekonomi.
När Tidöregeringen demoniserar förorten och dess invånare bortser de från att det är människor i dessa områden som bär upp stora delar av vårt gemensamma samhälle.
För några dagar sedan presenterade jag rapporten Förorten i framtiden, som innehåller 20 politiska förslag för hur Vänsterpartiet kan förbättra villkoren i landets förorter. Men rapporten handlar egentligen om något större, om hur vi bygger ett samhälle där människor oavsett inkomst, bakgrund eller postnummer får lika möjligheter att leva sina liv.
Ett av förslagen handlar om att införa en ny bostadsförsörjningslag som tvingar alla kommuner att bygga blandade boendeformer och planera utifrån de verkliga behoven i samhället. Lagen ska också ställa högre krav på kommuner att frigöra byggklar mark och ge ekonomiska incitament till kommuner som tar sitt ansvar och ställa krav på dem som inte gör det.
Alla ska ha en rimlig chans att bo där jobben finns
Reaktionen från Danderyds moderata kommunstyrelseordförande Johanna Hornsberger, som kallar förslaget ett hot mot den lokala demokratin, visar hur skevt bostadspolitiken har kommit att diskuteras. För verklig demokrati handlar inte om att skydda villatomter, utan om att alla ska ha en rimlig chans att bo där jobben finns.
Dagens segregerade bostadsmarknad handlar minst lika mycket om bostadspolitiken i Danderyd som den i Rinkeby. Det är orimligt att kommuner som Danderyd, som varje dag behöver barnskötare, vårdbiträden och lärare, inte planerar för att dessa yrkesgrupper också ska kunna bo där. När en kommun vägrar ta sitt ansvar får andra bära kostnaden, både ekonomiskt och mänskligt.
Konsekvenserna syns i vardagen. Den som arbetar i vården, skolan eller omsorgen men inte har råd att bo nära jobbet betalar ett högt pris. Timme efter timme försvinner på pendeltåget. Tid som kunde ha tillbringats med barnen, vännerna eller i vila blir till trötthet och stress. Det är ett enormt slöseri, med människors liv, med deras kraft och med samhällets resurser.
Till skillnad från många höginkomsttagare kan barnskötaren, undersköterskan eller lokalvårdaren inte jobba hemifrån. Deras arbete kräver fysisk närvaro varje dag. När bostadspolitiken gör det omöjligt att bo nära arbetsplatsen skapas inte bara ett geografiskt avstånd, utan också ett socialt, mellan de som kan forma sina liv fritt och de som tvingas leva efter tidtabellen.
Vänsterpartiet vill därför stärka det kommunala bostadsförsörjningsansvaret. Kommuner ska planera för bostäder som motsvarar invånarnas behov, inte marknadens önskemål. Staten ska kunna ställa krav och ge stöd, precis som på andra samhällsområden.
Att kräva att alla kommuner tar ansvar för bostadsbyggandet är inte att hota demokratin
Det är paradoxalt att Moderaterna talar om lokalt självbestämmande först när frågan gäller rättvisa bostäder. När Tidöregeringen vill införa en skattebroms, förbjuda tiggeri eller ta bort kommuners vetorätt mot uranbrytning, då hörs inga protester.
Att kräva att alla kommuner tar sitt ansvar för bostadsbyggandet är inte att hota demokratin, det är att värna den. En fungerande bostadsmarknad är ett gemensamt ansvar. Det verkliga hotet mot demokratin är inte statliga krav på rättvisa, utan politiker som använder demokratin som täckmantel för att bevara ojämlikheten.
Ilyas Hassan, ledamot i Vänsterpartiets verkställande utskott och ordförande för politikutvecklingsprojektet Förorten i framtiden
