En kvinna, någonstans i en by i norra Indien, intervjuas. Hon berättar om upprepade våldtäkter och att den lokala polisen inte gör någonting. En annan kvinna spelar in allt med sin mobil. Så börjar dokumentärfilmen Eldskrift, om ett kollektiv kvinnor som driver en tidning i världens (snart) folkrikaste land.
I Uttar Pradesh startade en grupp kvinnor en tidning 2002. Ingen trodde att de skulle klara av det, men den tidningen blev början på en revolution. Tidningen heter Khabar Lahariya, Nyhetsvågor, och är den enda tidningen i Indien som helt styrs av kvinnor.
Det som gör tidningen Khabar Lahariya unik är inte bara att journalisterna är kvinnor, de är också daliter. Daliterna är de som i Indien betraktas som orena, oberörbara, och står utanför hinduismens fyra kast, eller klasser.
Filmen blev Oscarsnominerad 2022
Eldskrift, eller Writing With Fire, som filmen heter på engelska, är en alldeles fantastisk film. Den blev Oscarsnominerad 2022, men har gått mig helt förbi. Vi får följa Meera Devi, redaktionschefen, en vanlig arbetsdag. När hon intervjuat den våldtagna kvinnan, söker hon upp den lokala polischefen och frågar varför de inte gör något mot de upprepade våldtäkterna. Polischefens plågade uppsyn sänds sedan ut till miljoner tittare på Youtube.
– Jag anser att journalistik är en av demokratins grundvalar. När ett lands medborgare för fram krav, så är det vi journalister som ser till att regeringen uppmärksammar dem, säger Meera.
Meera är gift och har två barn. Hennes man vill helst att hon ska stanna hemma, men det verkar inte bekymra henne nämnvärt. ”Vi behöver pengarna”, säger hon bara.
Filmen Eldskrift spelades in 2016 och filmen skildrar perioden då tidningen ska gå över från papper till att även bli digital. De filmar sina intervjuer och reportage och sänder dem på sin Youtubekanal. Dessutom ger de ut en papperstidning varje vecka.
Du sade att jag hade fel vinkel, men hur bestämmer man en vinkel?
Shyamkali är en ung reporter, som tycker den nya tekniken är jobbig. Hon har gjort ett reportage om en tantrisk präst, men redaktionschefen var inte nöjd med det. Shyamkali säger:
– Du sade att jag hade fel vinkel, men hur bestämmer man en vinkel?
Meera förklarar att de hade diskuterat på senaste redaktionsmötet om självutnämnda religiösa ledare som utnyttjar människor.
– Du måste närma dig en story med kritisk blick. Som det blev nu kom reportaget istället att främja deras verksamhet, säger hon.
Det må vara långt från Järva och Sverige till Uttar Pradesh i norra Indien, men mycket känns igen. Som när Suneeta, en annan av deras reportrar, intervjuar polisen och ställer sina frågor. Efteråt klagar polisen och säger ”att hon fokuserar på det negativa” och att ”det ger fel signaler”. Han tycker att poliskåren ska framställas i ”god dager”.
Vi ger gemene man möjligheten att strida för rättvisa
Khabar Lahariya rapporterar om dagliga händelser från landsbygd och städer, om sådant som annars aldrig hamnar i medias fokus. Meera Devi säger:
– Vi ger gemene man möjligheten att strida för rättvisa. Men journalister måste bruka sin makt med stort ansvar, annars blir media som all annan affärsverksamhet.
I slutet av filmen får vi veta att idag har Khabar Lahariyas youtubekanal fler än 150 miljoner visningar. De har 30 reportrar och stringers i 13 olika distrikt i norra delen av landet. Detta händer i Indien, som är ett av världens farligaste länder för journalister att verka i. Sedan 2014 har 40 journalister mördats.
Kerstin Gustafsson Figueroa
Bilder: Black Ticket, Eldskrift , SVT
Se filmen på SVT Play, den visas ända fram till den 5 mars 2024.
