Som en enda stor SD-annons

Tusen tecken

Vissa saker förändrar en i grunden. Jag glömmer aldrig att jag såg på världen, på relationen mellan kvinnor och män, på ett annat sätt sedan jag läst Kvinnorummet av Marilyn French i slutet av 1970-talet. Jag fick som ett par nya glasögon, som jag sedan dess aldrig tagit av mig.

Mina år i Järva har också gett mig en skarpare syn. Jag var inte blind tidigare, men jag ser så mycket bättre nu.

En morgon läste jag som vanligt den malliga morgontidningen vid frukost. I den fanns en tjock semester-bilaga, med annonser och tips på vad som finns att upptäcka och göra i sommar. Det var 40 sidor om festivaler och museer, om Jukkasjärvi och Ljusdal, om fjällen och skärgården.

Bara vita, blonda, ljusa människor överallt

Men inte EN ENDA människa på bild som såg ut som majoriteten av Järvaborna. Bara vita, blonda, ljusa människor överallt. Vad gör det med ens känsla av tillhörighet och tillit? Vad gör det med ens självbild?

Hela bilagan var som en enda stor SD-annons. Så slappt och så dåligt. Även annonserna borde DN ställa krav på. Inte konstigt att ingen (eller väldigt få) läser Dagens Nyheter i orten.

Kerstin Gustafsson Figueroa
Print Friendly, PDF & Email