JAG TÄNKTE ATT teatern skulle vara som en liten Folkets hus-förening. Men när jag kom dit var det en skitstor sal med sittplatser hela vägen från taket ner till scenen. Scenen lystes upp av strålkastare. Abow det här var på riktigt ju.
Det var som universitetet fast seriösare och mysigare. En liten grupp av människor titta på när jag skutta ner för de långa trapporna. Regissören presentera sig med ett leende på läpparna. Hon hade kort hår med lugg och hade färgat det orange. Bara en teatertant skulle komma undan med att se ut som en apelsin. Hon kolla ut över scenen och knäckte fingrarna. Man kände spänningen i luften.
Vad hade Galab sagt om mig till de här människorna? Tydligen hade han varit i Husby och gått in på teatern för att kissa. Där hade han hunnit skälla ut regissören för en affisch han tyckte var skrattretande ful. Regissören, som måste ha tyckt att Galab ändå var underhållande, fråga om Galab kände nån skådespelare från trakterna? Galab garva och slängde fram mitt namn bara för skojs skull.
Malmökillen hade manuset både i telefonen och utskrivet på papper
Förutom regissören fanns det två andra snubbar, bara? En av dem hade stora glajjor som jag tyckte såg fett nördiga ut. Men när han vände sig om stod det Chanel på bågen och jag börja förstå att valet av glajjor var en mognadsfråga. Sen var det en korrekt broder från Malmö, inte nog med att han kom med dialekten, han stod och öva och skrek ”Krrrr krrrr!” Abow det var riktiga såna där teaterövningar. Han hade ombyteskläder med sig, jag hade fortfarande på mig lagerkläderna. Han var ändå snäll nog att låta mig testa ljudövningarna tillsammans med honom.
Malmökillen hade manuset både i telefonen och utskrivet på papper. Han fråga om vi skulle köra delen vid gravplatsen eller i palatset? Hade man skickat manus? Jag checka i mobilen och hitta ett mail som låg fett långt ner bland alla Platsbankens annonser. ”MANUS TILL HAMLET” skrek på mig från skärmen.
Fucking hell. Jag kanske kunde skumma lite snabbt?
I mailet fanns en pdf på typ flera hundra sidor med text som var så liten att det knappt gick att läsa trots zoom.
Jag var rökt.
”Vad skulle ni säga att Hamlet handlar om?” fråga regissören från ingenstans där hon satt på första raden.
‘Alla vet vad Hamlet handlar om’
”Är det inte dödskallen? Att vara eller inte”, sa jag och kände att jag återtog kontrollen.
”Att vara eller inte vara, du glömde sista ordet”, sa Malmökillen. ”Alla vet vad Hamlet handlar om. Det handlar om Hamlet av Danmark som studerar i England. Han får ett bud om att hans far gått bort, alltså kungen, och skyndar sig till Danmark.”
”Det var en perfekt ursäkt för honom att slippa studierna, jackpot”, sa jag.
Malmökillen himla med ögonen. ”I alla fall. Hamlet får reda på att det är hans farbror som dödat kungen. Hamlets pappa återuppstår som ett spöke och ber Hamlet att döda sin farbror som hämnd. På ett djupare plan tänker jag att det handlar om hur Hamlet plågas av existentiella frågor om skuld och hämndbegär.”
”Ja walla, han vill hämnas pappans död men kan inte döda sin farbror, han behöver honom för att betala av studielånet”, sa jag.
Regissören fnittra.
Jag kände mig ganska förvirrad. Man såg tydligt att både Malmökillen och Chanel hade Mellanösternbakgrund. Här stod en irakier, en marockan och en somalier och skulle slåss om rollen som en dansk prins. Oavsett vem av oss som fick rollen skulle det vara fett skumt. Hur sannolikt var det med en somalisk prins – i Danmark? Inte ens jag hade kommit på nåt mer komiskt. Det skulle vara jätteutmanande, men med tanke på att jag hade varit arbetslös nyss var det bara att brösta. Det skulle bli kul, det skulle bli otroligt.
Det var dags att läsa från manuset och regissören ville att jag skulle vara först ut. Som tur var hade de ett extra utskrivet manus som jag fick. Jag ställde mig upp, okej första meningen, ”Att vara eller icke vara, det är frågan”.
Det var ju det jag sa, dödskallen! Det här skulle gå galant. Jag kände mig som en riktig filosof. Nu var det bara att läsa resten. Eh, mm, eh… Ey vad var det här för skit? Texten såg ut som en innehållsförteckning med korta avhuggna rader under varandra. Jag fatta noll.
Fanns det ingen lättläst version av den här texten?
Regissören såg bekymrad ut och bytte position på stolen. ”Dräpa” kände jag igen, det var ett annat ord för mörda. Men dräpa var ändå mycket kattigare. Ey din kuksugare, jag ska dräpa dig!
Fanns det ingen lättläst version av den här texten? Shakespeare för dyslektiker? Jag svettades, hur skulle jag läsa nåt högt som jag inte ens kunde läsa tyst? Det var kortslutning i hjärnans alla kablar.
”Är det modigast att tåla ett…ett…”, läste jag.
”Ett vidrigt ödes…”, sa regissören för att hjälpa. Det hjälpte inte ett dugg.
”Vidrigt…”, upprepa jag.
”Ödes hugg och pilar…”
Okej, nu då? ”Är det modigast att tåla ett vidrigt ödes hugg och pilbågar…”
”Pilar”, sa Malmökillen. Var fick han luft ifrån?
”Jag sa pilar?” sa jag.
”Du sa pilbågar.”
Walla om jag hade en pilbåge just nu…
”Ey Hamlet mannen, walla han är för deppig den här snubben”, sa jag till regissören. ”Det är vapen och hugg och dräpningar. Det är en fett våldsam text och bör inte spridas, i fel händer kan det uppmuntra till våldet vi ser på våra gator. Hamlet är värre än Snabba Cash. Mina panikattacker bleknar i jämförelse med vad den här snubben går igenom. Han drömmer om pilbågar och vill dö bara.”
Malmökillen titta på regissören med en blick som sa ”eh hörde du?!”. Regissören nicka tillbaka men såg ändå rätt chill ut.
‘DIN HORUNGE MANNEN!’
Nästa scen var ännu mer tragisk, Hamlet skulle komma till morsan och säga att han verkligen älska sin kärlek Ofelia. Jag läste och läste men hängde fortfarande inte med. Abow där kom ett ord som jag kände igen! Jag drog in andan, khalas, jag fatta nu! Ordet var horunge och när det kom skrek jag från hjärtat. ”DIN HORUNGE MANNEN!”
Ordet ”mannen” fanns inte ens med, jag la till det bara för att hålla mig kvar i den världen. Jag var inne i min dramatiska aura, jag läste Shakespeares kändaste verk, vad garva alla åt? Malmökillen var den enda som inte garva, han kolla på mig som att jag var en dräng. Han hade synat mig, jag tillhörde inte den här rasen. Jag kände mig som värsta impostern. Fan, nu gick texten tillbaka till ack, icke och ty. Jag längta till nästa gång det skulle komma horunge.
”Jag hör att du hitta nåt i texten du kan läsa”, sa Malmökillen.
”På gud det här är inte svenska, vem använder ordet ty?” sa jag.
”Det är svenska”, sa han.
Han förtjäna en box. Jag kom in i ett riktigt försvarsläge. ”Om nån hade sagt ty jag hade trott att den är kidnappad. På riktigt, om jag hade sagt till dig ty du hade trott att jag var boozad.”
”Barnen kommer förstå, de verkar kunna bättre svenska än du”, sa Malmöshunon och log på ett fett irriterande sätt.
‘Walla det här är för deppigt’
Jag blev skräckslagen. ”Ska ni visa det här för barn? I Husby? Walla det här är inte barntillåtet, de kommer drömma mardrömmar om ack och ty i flera år.”
”Du har humor alltså”, garva regissören.
”Nej, jag är seriös! Jag är Hamlet”, sa jag och de garva ännu mer. ”Walla det här är för deppigt. Om jag hade skrivit det jag hade gjort det mycket mer komiskt.”
”Hur då?” Regissören luta sig framåt i stolen.
”När pappan återuppstår säger Hamlet ge mig en anledning att hämnas dig. Vad har du gjort för gott som pappa? Farsan försöker komma på en bra anledning, han tänker, han tänker, han tänker. Till slut ger han upp och säger typ: Du har rätt, fuck it, kan du snälla stänga kistans lock är du gullig.” Jag såg hela scenen framför mig, publiken skulle se kistan hissas ner genom golvet. ”Det finns så mycket att relatera till i Hamlet. Min farsa är inte död men jag sörjer honom ändå.”
Regissören såg fascinerad ut. ”Var han inte så närvarande?”
”Jooo, va? Han var närvarande! Men inte under min uppväxt. Om han var död hade vi haft en grav att besöka åtminstone, nu pratar vi med honom på Whatsapp från Somalia!”
Regissören var fett nyfiken av sig. Hon ställde så många frågor. Hur var det att växa upp i Tensta? Hade jag skrivit mycket? Varifrån fick jag min inspiration? Jag hade ingen aning, mina sketcher kom spontant bara.
‘Jag hade fokuserat på Hamlet och hans farsa’
”Okej”, sa regissören och la benen i kors. Hon såg fett skum ut, som en liten filur, innan hon fortsatte. ”Om du hade skrivit en modern version av Hamlet, hur hade den sett ut?”
”Jag hade gjort det komiskt bara, inte så mycket fokus på hämnden, folk behöver inte mer hämnd. Jag hade fokuserat på Hamlet och hans farsa, hur mår de egentligen, walla de borde snacka mer med varandra”, sa jag.
”Ursäktaaa, är det inte min tur att läsa nu?” sucka Malmökillen. Jag hade tagit all hans shine. Regissören slängde en blick på honom, sen titta hon på mig igen.
”Jag ber om ursäkt, vi tar det sen”, sa regissören. Varför bad hon om ursäkt?
När det var dags för den sista delen av audition tog regissören fram svärd som var gjorda av ett tjockt, plastigt material. Handtagen var i brons och själva bladen i silver. De såg ut att vara köpta från Partykungen för 59 kronor. Först ack och ty, och nu plastsvärd? Regissören sträckte fram ett av svärden till mig, det var ganska tungt ändå. Det klia i mig, hur skulle det se ut från publiken om jag stod här med kjol och svärd i handen? Fuck it, jag tog svärdet och kände mig nervös, kunde inte fäktas. Jag och Malmökillen stod nu framför varandra med svärd. Regissören hade gått upp på scenen och ville att vi skulle säga våra repliker samtidigt som vi fäktades. Hon skulle ge oss regi under tiden. Regi? Walla jag hade ingen aning om vad det betydde men nicka bara.
Skulle jag alltså hålla i svärdet, vara nervös och läsa repliker samtidigt? Det var multitasking på universitetsnivå. Det var inte bara ett parallellt universum, utan flera. Vi ställde oss i varsitt hörn av scenen. Jag var jätteglad, jag skulle få dräpa Malmökillen utan konsekvenser. Jag rätta till kroppen för att inte se böjd ut. Behövde tänka på allt, orden, positionen, manuset som jag höll i handen och svärdet. När jag hörde ”varsågoda” blunda jag och gick till attack. Jag hoppa fram från mitt hörn och slog allt vad jag hade, dash dash dash!
Fucking hell, jag hade fäktat ner henne!
”AAAAAAH!” skrek regissören.
Hon vek sig dubbelt och det kom blod från ansiktet. Fucking hell, jag hade fäktat ner henne! Jag visste ju att jag inte kunde multitaska! Det blev plötsligt liv i rummet. Folk kom med näsdukar, drog fram stolar och ställde kontrollfrågor till regissören. Hon såg skakad ut och höll en näsduk mot läppen för att torka blodet.
Jag höll svärdet med båda händerna och titta ner i golvet. Fan, jag ville så gärna stå på den här scenen, jag trivdes med strålkastarna på nåt sjukt sätt, men allt jag såg nu var blänket i det svarta scengolvet. Regissören titta besvärat på mig, försökte behålla lugnet men var tydligt påverkad av smärtan. Hon pressa två fingrar mot näsbenet i ett försök att stoppa blödningen.
”Jag tror inte riktigt den här rollen passar dig”, sa hon.
Hon hade lika gärna kunnat köra svärdet genom min högra lunga.
Läs fortsättningen i övermorgon. Sharre är sommarens följetong och nytt avsnitt publiceras varannan dag. Boken är skriven av Seluah Alsaati, berättelsen baserad på Sharmarke Elmis liv och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
