JAG LÅG PÅ soffan och vårsolen titta in genom glipan i gardinen. Men det var inget ljus som gav mig lycka. På gud jag kände mig så deprimerad i solljuset. Kan du lämna mitt ansikte? Jag är upptagen med att stirra in i väggen!
Efter ytterligare en timme av att ingenting hände så ringde luren. Okänt nummer. Garanterat försäljare. Vanligtvis bruka jag inte svara på okänt nummer, men walla jag hade för deppigt, telefonförsäljaren kunde hjälpa mig slå ihjäl en kvart. Jag var ändå broke, de kunde inte råna mig på nåt.
”Är det Shar… Shaaar…”, sa en mansröst.
”Sharmarke”, sa jag trött.
”Men vad bra, du sökte jobb här för ett tag sen. Eller var det du?”
Jag slängde av mig alla filtar och satte mig spikrakt upp på soffan.
”Ja ja ja, det var jag!”
”Men vad bra, ursäkta att jag frågar … men du är kille va?”
Vad var det här för skum fråga? Jag visste att jag hade pipig röst, men ingen hade misstagit mig för flicka tidigare. Jag var så nära att lägga på. Vad hade fått honom att tro att jag var guzz?
Abow just det, det var ju han! Lagerchefen som jag och Maya hade ringt till back in the days! Det kändes som miljoner år sen.
”Jag var så nervös att jag bad min tjej ta samtalet, hördes det?” sa jag.
”Det hördes”, sa lagerchefen muntert. ”Det är så att vi har strul med bemanningen, kan du komma in? Hur lång uppsägningstid har du?”
Jag gav mig själv en dags uppsägningstid från soffan.
Hade glömt hur det var att andas frisk luft
Nästa dag väckte morsan mig innan larmet. Jag var så trött och kände mig som en krigare när jag gick upp. Gick till centrum med halvslutna ögonlock, klev in i tunnelbanesystemet och åkte en timme till utkanten av Haninge. Det gjorde fortfarande ont när jag andades, men jag hade kontroll över attackerna. Jag rulla inte omkring. Det var så konstigt att komma ut igen, hade glömt hur det var att andas frisk luft.
När jag kom fram till lagret blev jag introducerad till trucken med röd kåpa. Jag satte mig vid trucken som hade två stora gafflar där bak och kände mig som värsta samhällsfaran. Gafflarna var långa och hade plats för två pallar. Man behövde inte ha körkort för att få köra en truck, det här var det närmaste bil jag skulle komma på flera år.
Som Leos Lekland fast mindre folk!
Man snurra en joystick för att svänga, den var sensitive och vid minsta rörelse svängde trucken med dig. Jag testade att köra fram mellan gigantiska rader av hyllor och rasa ingenting, lallish det här var lugnt! Jag tryckte på en knapp för att åka upp med gaffeln, en annan för att justera vinkeln. Jag var ganska bra på det här jobbet ju. Min uppgift var att plocka in varor som hade kampanjpris, och plocka ut tomma pallar. I mitt headset fanns en mikrofon där jag bekräfta vad jag plocka, och den sa vilka banor varorna fanns på och var de skulle. Som Leos Lekland fast mindre folk!
På några dagar lärde jag mig hur man skulle hålla koll på snittet. Om man plocka flera paket från en och samma bana kunde snittet på antal plockade paket gå upp snabbt. Men om ett paket låg på bana 2 och det andra på bana 3, tog det fyra minuter bara att åka hela vägen till andra banan. Du förlora tid. Jag åkte runt och plocka och plocka, jobba helt djuriskt, man kunde tro att jag hade skulder till maffian i Japan. Jag hade en bok där jag drog strikes för morsan. Varje strike var ett pass på tusen kronor som jag gav till morsan. Det var inte ens en bok, det var ett skrynkligt A4-papper. Varje pass var välkalkylerat, jag behövde minst fyra pass i veckan för att det skulle betala morsans hyra och mat.
Kroppen var här, men huvudet var nån annan stans
Det var ganska kul att köra trucken de första dagarna, den var som en stor leksak. Sen börja det kännas som att rörelserna gick på repeat. Jag körde fram mellan hyllorna, lasta på pallar, körde tillbaka och lasta av.
Köra-lasta-köra, köra-lasta-köra. Kroppen var här, men huvudet var nån annan stans. I mitt huvud spela jag upp sketcher av alla tidiga mornar, tunga arbetsskor som gav skavsår och äldre kollegor som mumla ilsket efter att de lagt på samtal med sina fruar. Men det var ett jobb, med ärliga pengar jag kunde ge till morsan. Hakeem var inte lika frustrerad som innan och allt var bättre än att ligga och ruttna i soffan.
Kollegorna satt helt ostressade med utsträckta ben på rasten och berätta historier. De sista minuterna utnyttjades till att spela pingis. Men jag behövde använda rasterna för att komma ikapp. Jag var så seg och behövde få upp plocksnittet. Min kalkylering var att äta morsans mat på en kvart, vila fem minuter och lägga resten av rasten på jobb. Jag gick iväg och låtsades att jag skulle tvätta händerna. Man fick inte köra själv under rasten men jag skulle göra det ändå. Jag hade inte råd att spela pingis.
Jag fortsatte mekaniskt med rörelserna. Det var köra-lasta-köra i all oändlighet. Det fanns ingen utmaning längre. Hjärnan dog långsamt. Själen dog ännu långsammare. Långsammast av alla var klockan, den stod stilla. Armarna rörde sig mekaniskt, de följde bara instruktioner. Det var så länge sen jag höll en penna i handen.
Var det här allt? Var det såhär jag skulle sluta?
Jag körde runt ett hörn och stanna trucken. Uäk, vad var det här för lukt bre? Det var en riktigt stinkande bitter lukt. Jag drog tröjan över näsan och öppna dörren och kika ut. Ey shit, ett helt paket med vinägerflaskor hade krossats mot marken. Det låg fläckar av nåt annat bredvid, det kunde vara kaffe eller ketchup. Det fanns ett hörn i lokalen med krossade varor som man inte kunde sälja. Jag bruka sno Ahlgrens bilar från en mosad pall där i hörnet, ingen märkte, och om de såg sket de i, det skulle ändå slängas.
Lagret var enormt och skulle snart fyllas av alla gubbar. Men just nu var det tomt. Jag stod ensam vid trucken mitt bland alla enorma korridorer och med den stinkande lukten i näsan. Det var som om världen snurra.
Var det här allt? Var det såhär jag skulle sluta? Med Ahlgrens bilar och vinäger? Jag hade förlorat så många timmar redan, men det var bara början. Martin med kaffekoppen hade varit här i 20 år. Inget fel på honom, men ey, jag var 20 bast! Det här var för mycket, eller snarare för lite. Jag hade så mycket mer att ge, eller lalla jag bara med mig själv? Var det sant som Maya hade skrivit? Att jag bara gick runt och kände mig så fucking speciell och konstnärlig. Att jag egentligen var en äcklig typ som bara såg ner på folk som knega för hyran? Jag kände mig som en liten unge på koffein varje gång tankarna for iväg till sketcher.
Lagerjobbet köpte mig förtroende hemma. Det fick morsan sansad och gav henne en känsla av att hennes pojk inte tog några L’s. Men samtidigt så dog jag inombords.
Mobilen vibrera. Det var Galab som skicka en bild på en guzz han börjat snacka med. Han ville ha rating. Alltså den snubben, fuckig hell. Jag kom på mig själv med att ändå bli glad att höra av Galab. Jag hade inte pallat svara när han ringde på typ hela senaste veckan, men han verka inte bry sig. Business as usual, han bara lalla på, dömde mig inte, fortsatte skicka mess. Fortsatte som att jag faktiskt fanns kvar. Jag fick sån lust att bara ringa upp honom. Snacka om allt, om Maya, om det här jävla lagret, be han radera filmen från den där natten. Bara höra hans basröst. Kände mig så jävla ensam bara. Warre hade inte ens hört av sig efter att jag blev av med körkortet på grund av hans jävla lur. Jag brann på honom men ville bara lipa.
Det börja sticka i ögonen och jag insåg att jag fortfarande stod som en levande död vid den krossade vinägerlådan. Jag palla inte lukten längre, det kändes ännu sämre att sno godis då. Jag skyffla in sörjan i sopsäckar.
Köket hemma hos morsan hade blivit en terminal för knegare. Jag och min bror sågs ibland vid spisen med varsin logga på arbetskläderna. Jag jobba dag och skulle få min matlåda, han jobba kväll och skulle också få sin matlåda. Jag kände en variant av lugn i kroppen. Hade lagerskor och en timlön på 167 kronor. Körde truck och hade hittat min position i huset. Köket rymde tre personer som stod stilla, så länge ingen rörde sig var det lugnt. Så var hela tillvaron walla.
Tänk om jag inte hade gömt mig på toaletten?
Morsan stod i mitten och sa åt oss att backa medan hon skötte matlagningen. Trots den höga pulsen jag tidigare orsakat morsan, rörde hon sig glatt av att se oss glida runt med våra arbetskläder. Båda hennes söner hade jobb och hon kunde andas ut. Det var en bra vibe. Hon öppna locket till en av kastrullerna och rummet fylldes av starka och mustiga dofter, saffran, kummin och vitlök. Det blev ännu stissigare. Det var som ett riktigt kaosigt skolkök, jag och brorsan försökte tränga oss förbi varandra och morsan försökte lugna ner ledet.
”Alla kommer få mat hooyo ni behöver inte stressa”, sa morsan.
Hakeem fick sin första portion direkt på tallriken. I handen höll han en banan som han åt mellan ristuggorna. När han kom på att lukten skulle fastna i kläderna ställde han sig en bit utanför köket. Han sträckte fram handen med matlådan och ville att vi skulle plocka mat till honom. Jag höll fram min tomma matlåda i plast. Morsan hällde på ris med russin med en stor slev. Abow den här doften! Jag sträckte fram matlådan men i huvudet drifta tankarna iväg. Tänk om jag inte hade gömt mig på toaletten?
”Nu kan du bidra i huset”, sa Hakeem och mådde bra till sig mellan tuggorna.
”Nu kan jag för evigt göra det”, garva jag tillbaka men kände mig smutsig. Smutsig över mig själv, smutsig över att jag kände mig smutsig av att knega som Hakeem gjort utan gnäll i tio år.
Men situationen i hemmet kändes ändå normal jämfört med allt jag haft förut. Det här var perfekt material för en sketch.
Abow, ännu en sketch? Jag skämdes. Kunde jag bara sluta få de här dumma idéerna? Vad var det för fel på mig?
”Kolla hooyo han har jobb nu, men hans chef kommer hitta belastningen. Hooyo, du slösar matlådor på den här snubben!” sa Hakeem.
Morsan stanna upp i rörelsen och titta på mig. ”Kommer du jobba imorgon?”
”Självklart hooyo!” svara jag.
Mammas axlar sjönk, hon blev lugnad för stunden. Varje gång hennes axlar sjönk kände jag att allt var värt det, men så fort jag kom till jobbet fick jag spykänsla.
Precis när jag trodde att hon var gone-gone
Jag kände mig som en dålig människa. Nyss hade jag legat på soffan och haft kramper. Nu hade jag timlön och gratis godis. Varför var jag inte nöjd? Jag kände en avundsjuka mot min bror. Han gick till jobbet utan bekymmer. Sen åkte han hem och chilla som att det var en vanlig grej. Jag stod bredvid honom i köket och garva med i skämten, lika hungrig på morsans mat som han var. Men det var som att jag spela en roll bara.
Ett meddelande från Maya! Precis när jag trodde att hon var gone-gone. Hon hade hört av sig hela första veckan men inte sen. Jag sakna nästan att klicka bort hennes samtal.
Hej, du har glömt din sketchbok här, ska du inte hämta den?
Jag fick ont i magen och svett på kinderna och blev samtidigt helt glad och sprallig.
Läs fortsättningen i övermorgon. Sharre är sommarens följetong och nytt avsnitt publiceras varannan dag. Boken är skriven av Seluah Alsaati, berättelsen baserad på Sharmarke Elmis liv och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
