Igår såg spelarna i Rinkeby United de tre första avsnitten i den dokumentärserie som spelats in om dem och hela laget under ett helt år. Nyhetsbyrån Järva hade nöjet att få vara med.
Hela serien heter Välkommen hem, men tyvärr blev det ingen förhandsvisning ”hemma”. På grund av tekniska problem i Rinkeby Folkets Hus stora sal, var de tvungna att flytta hela tillställningen till Filmhuset på Gärdet.
1800 timmar inspelad film har redigerats och klippts ned till sex program
Grabbarna i, och runt, laget satte sig längst bak i biosalongen, troligen rätt nervösa för vad som skulle komma. De fyra producenterna presenterade sig, och de var säkert ännu mer nervösa för hur deras arbete skulle tas emot. 1800 timmar inspelad film, som redigerats och klippts ned till sex program på en knapp timme vardera.
Garip Gunes, en av dem som varit med från allra första början, inledde. Han berättade att de startade klubben för att de ville fokusera på något bra, något positivt, för alla unga i Rinkeby.
– Men inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att vi skulle stå här, tio år senare, för att visa en dokumentärserie om Rinkeby United.
Garip och hela laget var från början rätt skeptiska till förslaget att medverka i en dokumentär. Kommer de här svennarna palla trycket?
– Jag har träffat så många journalister, som säger att de vill prata om Rinkeby United, och sedan är skjutningar det enda de vill prata om.
Så killarna bad om ett möte med filmteamtet, de ville ”besikta” dem.
– Vi kände att de ville göra något bra, något fint. Men lite oroliga var vi ändå, kommer de här svennarna palla trycket? Men det har de gjort, idag är de som rinkebybarn, de kan tugget.
Sedan filmteamet presenterat sig, så var det dags att se första avsnittet. Vi skullle få se de tre första programmen; det första var som en presentation av laget, det andra om Rinkeby och bilden av orten, och det tredje om tre av spelarna.
Redan vinjetten är strålande; påminner om läskreklamen med Messi och Neymar när de trixar med bollen, men nu är det ortens grabbar som trixar – och som gör det så bra. Det är lekfullt och charmigt, proffsigt, och allt är ackompanjerat av Erik Lundin som sjunger Välkommen hem.
Programmen är tiktok-klippta, eller hur jag ska beskriva det, samma ögonblick filmas från olika håll och alla vinklar visas samtidigt. I början stör det mig, det känns som om de inte riktigt litar på sitt material. Men det blir lugnare efter en stund, eller så vänjer jag mig, och flera gånger så ger de där extra ”fönstren” en extra dimension. Tränaren George Moussally läxar upp laget efter noter, och samtidigt syns närbilder på spelarna som tittar tomt framför sig.
Publiken i salongen är brutal. De skrattar högt åt varandra, men det är mest kärlek ändå
Första matchen förra säsongen snöade det och Knutby bollplan låg vit. ”Är det någon som känner en plogare?”. De kämpar på med sopborstar och skrapor, ingen vill ställa in och matchen blir av. Rinkeby United vinner över Enebyberg med 7-0.
Mellan matchscener och snack i omklädningsrummet, får vi hänga med George Shabo, målvakten, när han pratar med morsan, borstar tänderna och går till frisören. Vi får veta att Stefan Silva gillar att fiska och att Yusuf Salah håller ordning på de yngre grabbarna. ”De glömmer alltid något.” Personliga intervjuer klipps in, där de en och en sitter i studiomiljö och kommenterar olika händelser. Det är rappt och roligt, men publiken i salongen är brutal. De skrattar högt åt varandra, åt kommentarer, åt tacklingar på planen, men det är mest kärlek ändå, de hyllar varandra, ”han är en guldgrabb”.
Mycket skratt blir det, obetalbart kul när Boda och Yusuf inte hittar till Vikingavallen, ”jaha, det här är en golfbana”. Eller målisen som blir galen på att omklädningsrummet på Knutby är illa rustat. Särskilt toaletten, ”det finns inte ens papper!”.
Dödstyst är det i salongen när Kaan berättar om den kvällen han förlorade sin kompis på Mynta
När Said Ali, den ständiga sportfotografen, är i bild, då jublar publiken. Likadant när Mohamed Hagi Farah syns, ”Hagi har varit med ända sedan jag var barn”, då visar publiken sin kärlek. Både Said och Hagi Farah var inbjudna och satt i salongen.
Lika högljutt och stimmigt som det är när replikerna är roliga, lika dödstyst är det i salongen när Kaan berättar om den kvällen han förlorade sin kompis på Mynta. Och när Aram berättar sin historia, om hur hans skada tvingade honom att sluta med fotboll, hur han började beckna, dömdes och sedan började med fotboll igen i Rinkeby United. Nu som ungdomstränare och en som har hjälpt många killar som varit illa ute.
Jag kommer på mig själv att ropa ”jaaa” när Silva slår bollen i mål
Fotbollsscenerna är filmade och redigerade av några som kan fotboll. De är jättebra, helt enkelt. Jag kommer på mig själv att ropa ”jaaa” när Silva slår bollen i mål. Det blir så spännande att jag glömmer var jag sitter.
Tempot växlar, ibland går det fort, riktigt fort. När de filmar med drönare över Rinkeby centrum blir jag nästan åksjuk. Men det här är en produktion som ska nå unga, som inte precis kollar TV-tablåerna, utan bara streamar på datorn eller kollar i luren. ”Det kommer vara tomt i byn på torsdagskvällarna klockan nio”, sade en av killarna i byn. Jag tror, att han har rätt. Även om vi vet hur det går, det är ett riktigt ”Rocky”-slut, men vem vill inte se ett lyckligt slut.
Kerstin Gustafsson Figueroa
Dokumentärserien startar den 31 augusti, 21.00, på TV4 och släpps också då på TV4play.
