Man planerar att slå ihop de olika stadsdelarna kring Järvafältet till en Järva-stadsdel. Det finns röster som tycker att det är bra. Andra varnar för detta. Vad kan man tycka? Bara man bevarar möjlighet för grannar att ses fysiskt, tycker jag.
För min del tycker jag det är helt OK om staden, myndigheter och civilsamhälle vill samarbeta. Det borde formellt vara ganska lätt att samarbeta i det IT-samhälle som utvecklats. Pandemin har dessutom givit anledning till att vi måste isolera oss. Mycket har då kunnat administreras via IT. Tack för det! Men jag tror på fysiska möten mellan gårdsgrannar. Då kan vi hjälpas åt från det barnen är små.
Vad händer mellan invånarna i de olika orterna på norra och södra Järva? Vad vet vi? På 1970-talet hade vi nyinflyttade i Husby tillgång till öppna samlingslokaler som fanns i bostadskvarteren där vi bodde.
Den tidens nyinflyttade önskades välkomna av kommunen och Svenska Bostäder
Det fanns då dessutom fem stora gemensamma gårdar utspridda i området med varsin föreståndare, som hade avlönad personal till hjälp. Den tidens nyinflyttade, nästan bara ”svennar” med trygga förhållanden och gemensamt språk, önskades välkomna av kommunen och Svenska Bostäder. Vi bjöds på mat, information och möjlighet till spontant umgänge i olika föreningar och hobbies.
Dessa lokaler betydde nog mer än man kan ana för att ge grannar en möjlighet att träffas över alla slags gränser – ibland till och med för hållbar vänskap eller samarbete. Vi hade ungefär samma kulturella kunskaper i bagaget och blev snart bekanta med varann. Vi kunde diskutera gemensamma ärenden: utflykter, fester, lekplatsen på gården.
Personal drogs in just när vi fick nya boende i orten, som hade behövt detta mottagande
Detta blev tydligen för dyrt? Hyresgästernas lokaler stängdes på 1980-talet och personal drogs in just när vi fick nya boende i orten, som hade behövt detta mottagande i sin tur. Många hade flytt från sina länder och kunde då inte svenska. Hur kan grannar samarbeta numera till vardags? Hur skall man nu se hur grannarna mår? Barnen och ungdomarna? Ser vi varann ens när vi handlar eller rusar till T-banan?
Skolan, myndigheter och civilsamhället försöker göra sitt, men vi får också tacka alla ungdomar, kvinnor och män som går ut nätter och dagar för att skapa trygghet. För egen del hoppas jag få många tillfällen att träffa barn och ungdomar igen för intressanta samtal: erfarenhet och drömmar. Men nu till dagens nyheter om vår oroliga värld.
Inga Harnesk
