“Från finporslin till barrikaderna” var rubriken när den flerfaldigt prisbelönta författaren Kristina Sandberg och den i år debuterande romanförfattaren tillika bibliotekarien Karin Skoog satt på samma scen.
Kristina Sandbergs trilogi handlar om hemmafrun Maj, som genom giftermål gör en klassresa.
– Maj är född 1917, när man träffar henne första gången är hon 20 år, och är servitris i Örnsköldsvik. Där träffar hon sonen till en fabrikör och blir ”på det viset”, hon blir gravid och därför blir det giftermål.
Maj blir hemmafru och hennes tillvaro följs fram till 1970, det är en berättelse om det svenska folkhemmet, berättat av en av dem som byggde det.
Moa, huvudpersonen i Karin Skoogs roman Barrikadernas barn, är född 1970 och barn till Inger och Lasse som är politiskt aktiva. De var med i den del av den kommunistiska rörelsen som kallades maoister, eftersom Kina var föregångslandet. De hade tagit över partinamnet Sveriges Kommunistiska Parti, men var egentligen bara en liten del av det parti som tidigare haft samma namn. Maj lagar allt från grunden, och det tar timmar
– Det var en politisk vardag där mycket kretsade kring torgmöten, flygbladsutdelning, demonstrationer och tidningsförsäljning. Det formade Moas barndom, säger Karin Skoog.
Karin Cellton, bibliotekarien som ledde samtalet, konstaterar att Maj skulle kunna vara mormor åt Moa. Hon tycker också att mat och beskrivningen av mat förenar de båda romanerna. Maj lagar allt från grunden, och det tar timmar.
– Maj uttrycker sig mycket genom maten. Det är hennes sätt att förmedla kärlek, hon har svårt att säga det med ord. Men hon fixar hela tiden mat åt andra, och de andra är fruktansvärt otacksamma för det arbete hon lägger ner, säger Kristina Sandberg.
Medan Moa, som växte upp på 1970-talet, är uppfödd på halvfabrikat. Det skulle gå fort, kvinnor skulle hinna förvärvsarbeta. De tog arbete i fabriken, för att komma närmare de arbetande människorna
– De gjorde en klassresa nedåt, och stekte blodpudding och falukorv.
Inger och Lasse flyttade till Navesta, som är ett miljonprogramsområde i Norrköping. De tog arbete i fabriken, för att komma närmare de arbetande människorna. Men sedan förändras världen, samhället och politiken.
– Inger blev deprimerad när partiet lägger ner i slutet av 1980-talet. Lasse hade slutat redan tidigare. De behåller sina värderingar, de vill fortfarande ha ett rättvisare samhälle, men de har svårt att kanalisera det.
För Moa leder det till förvirring.
– Hon letar efter att hitta sin väg till politiken, och är besviken för att Inger och Lasse inte kan visa henne hur man arbetar politiskt.
Men de ville inte det, de är trötta. Kan inte Maj få stå på barrikaderna?
– Själva idealen består, men hur det ska gå till att förändra samhället, förändras. Det gäller att hitta ”hur-et”. Jag var vilsen i den åldern själv, och det som är bra med att skriva är att nu kan jag låta Moa komma på saker mycket tidigare än vad jag själv gjorde, säger Karin Skoog.
Kan inte Maj få stå på barrikaderna? Den frågan har Kristina Sandberg fått från sina läsare.
– Men det hade inte varit att ta Maj på allvar. Maj var en av kanske en miljon kvinnor som var hemmafruar i början på 1960-talet. Maj håller fast vid sina val, och säger till sitt barnbarn ”gift dig rikt”. Det viktigaste var att hemmet skulle vara helt och rent.
Kristina Sandberg menar att hela det socialdemokratiska projektet byggde på att kvinnorna var hemma och skötte omsorgsarbetet.
– Kvinnorna skulle i hemmet skapa det ljusa, det trygga, det goda. Så skulle samhället få bukt med alkoholism och annat som var dåligt. Det var ett jädra ansvar att ha ansvar för lycka, konstaterar Kristina Sandberg.
Kerstin Gustafsson Figueroa
