Så är det att bo i Rinkeby

När hyresgästerna klagar på att källaren känns otrygg så ”löser” värden problemet genom att se till att ingen kommer in där. Inte de boende heller.
Anna Nygård skriver om en arrogans som är utmärkande för området.

”Hur är det att bo i Rinkeby då?” Frågan kommer ibland. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, det skiljer sig inte direkt från någon av de andra stockholmsförorterna jag har bott i genom åren. Såklart har det känts olustigt efter alla skjutningar som varit i området och visst har jag legat vaken och lyssnat på den förbannade polishelikoptern medan hjärtat rusar på nätterna. Men jag är inte rädd för min egen skull, och det finns ju så mycket annat.

Ibland har jag pratat om den fina gården vi bor på, där barnen leker tillsammans och grannarna håller koll på varandra och bryr sig. Faktiskt har jag nog aldrig bott någonstans där det varit lika lätt att få kontakt med folk. Som när vår katt blev dödad av en räv för några år sedan. Människor jag knappt hade sett förut kom fram och beklagade sorgen. Eller på eid när grannarna bjuder varandra på mat. Eller under pandemin när de som inte kunde gå ut fick hjälp att köpa mat och mediciner. 

Närmiljön har också otroliga kvaliteter. Pulkabackar, trafikseparerade gång- och cykelvägar där barnen kan röra sig fritt, skog, fält och utkiksberg för utflykter och på sommaren plockar vi både smultron, blåbär, hallon och körsbär inom några hundra meters radie från huset. För att inte tala om parklekarna, plaskdammarna, torghandeln, öppna förskolan, biblioteket och allt som händer i Folkets hus.

Men det finns även dåliga grejer som utmärker området, och då tänker jag inte på vare sig gängvåldet eller råttorna, för de problemen vet jag finns på andra platser också. 

För ett par dagar sedan fick vi en lapp i brevlådan från hyresvärden: ”Ändrade öppettider för källare”. Enligt lappen har flera boende känt stor otrygghet i källarutrymmena och därför ska de från och med nästa vecka hållas stängda och låsta för alla, utom mellan klockan 8 och 15 på vardagar. Cyklar, skridskor och vad nu folk har i sina förråd blir därmed otillgängliga för alla hyresgäster med vanliga arbetstider.

På lappen fanns ingen ytterligare information, men förvaltaren sade på telefon att det handlade om en ospecificerad, begränsad period och att det ska gå att få tillgång till källaren genom att göra en felanmälan. Förhoppningen är att så få som möjligt ska göra detta, för att det ska bli så enkelt som möjligt att övervaka vilka nyckelbrickor som används. Jag ringde felanmälan, det var flera samtal före i kön, så jag knappade in mitt telefonnummer enligt instruktionerna för att bli uppringd. Ingen ringde upp. Jag blev inte ens förvånad.

Det är just den kollektiva bestraffningen, bristen på information och den totala respektlöshet inför människors liv och behov som jag upplever inte finns på samma sätt i andra områden. Arrogansen kommer uppifrån och jag har sett den utövas av bostadsbolag, skolor, inom förvaltningen, från polisen och politiker. Som om vi var dumma i huvudet. Som om de räknar med att folk ska vara för trötta eller rädda eller inte tillräckligt bra på svenska för att kunna ställa krav och säga ifrån.

Ibland är det tyvärr också så. Det är inte lätt att sätta sig upp mot chefer, företag och myndigheter som i bästa fall svarar på en bråkdel av det man vill veta på byråkratsvenska. 

Samtidigt pågår renovräkningar, massövervakning, rasprofilering och personer som misslyckats med att fylla i en blankett på rätt sätt riskerar att fråntas hela sin försörjning. Allt medan våra tragedier repriseras på bästa sändningstid, som för att säkerställa att ingen annan bild av orten får fäste och inga andra problem får lösas.

Anna Nygård