Efter att ha läst reportageboken, känner jag äckel och skam över hur tillvaron ser ut för många av dem som bygger våra skrytsjukhus, renoverar våra välputsade fasader, fixar våra naglar och städar våra bostadsrätter. Jag minns kritiken inför fotbolls-VM i Qatar, där vi förfasade oss över gästarbetarnas situation. Välkommen till Sverige, säger jag.
Författaren Liza Alexandrova-Zorina växte upp i en liten ort långt norrut i det forna Sovjetunionen. Hon har skrivit flera prisade böcker i hemlandet, men bor nu i Stockholm. Under flera år har hon arbetat med att kartlägga den rysktalande delen av det skuggsamhälle som finns i vårt land. I boken får vi möta människor som kommit hit, hur somliga utnyttjas på ett ofattbart vis och andra är de som utnyttjar. Hur stora svenska företag anlitar underentreprenörer som betalar usla löner och ibland struntar i att alls betala.
Ett gäng byggarbetare åker tillbaka och slår sönder allt, när det går upp för dem att de blivit blåsta
Vi får möta ett gäng byggarbetare, som efter flera månader med att totalrenovera alla lägenheter i ett hus, åker tillbaka och slår sönder allt de har byggt när det går upp för dem att de blivit blåsta.
Jag kan inte annat än applådera dem.
Ibland börjar det redan i hemlandet, som kan vara Azerbadjan, Armenien, Ukraina eller någon annan före detta sovjetrepublik. Man får kontakt med någon som redan är i Sverige, och som erbjuder sig att skaffa alla nödvändiga papper och ordna både bostad och jobb. Allt låter fantastiskt, och när man kommer fram möter man en person och betalar för allt. Och sedan står man där. I ett främmande land där ens enda kontakt plötsligt blockat ens nummer. Pengarna är borta, alla löften var bara lögner.
På webbsidan Svenska palmen kan både den som söker jobb och den som söker arbetskraft få napp
Som papperslös är man hänvisad till den svarta arbetsmarknaden, den svarta bostadsmarknaden och de kontakter man får på webbsidor som till exempel Svenska palmen. Här finns bland annat annonser, både den som söker jobb och den som söker arbetskraft kan få napp här.
Jobben är dåligt betalda, med långa oreglerade arbetstider, för kvinnorna kan en annons om “städhjälp” innebära både att städa men också att utnyttjas av arbetsgivaren eller i sexindustrin på olika sätt.
En handikappad kvinna, ursprungligen från Ryssland, söker och finner den personliga assistent hon behöver på sidan. Hon sitter i rullstol, och behöver hjälp med allt; hygienen, toalettbesök, att ta medicin (som hon köper på svarta marknaden), att äta och dricka. Hon har fått sitt utvisningsbeslut, men håller sig undan. Hon står under beskydd av en man från Tjetjenien, och i en fackebookgrupp samlas pangar in, för bekosta hennes assistent, läkemedel och boende på vandrarhem. Flera gånger har hon blivit så dålig att hon förts med ambulans till akuten. Hon blir kvar på sjukhuset ett par dygn, sedan skrivs hon ut. Hon kastas ut på gatan, ingen säkerställer att det finns någon som tar hand om henne eller att hon har någonstans att ta vägen. ”Det är inte vårt problem”, säger vårdpersonalen.
De svarta vandrarhemmen där många hamnar är lägenheter, källarlokaler, gamla industrilokaler och annat, mitt ibland oss. “Värden” ställer in så många våningssängar som möjligt, tar flera tusen i månaden för en sängplats. Ibland i en lokal utan möjlighet till vare sig dusch eller till att tvätta, men med gott om vägglöss.
Många blir utnyttjade av sina landsmän eller andra från det forna Sovjet. Men utan det system som finns här, med underentreprenörer i många led där oftast ett stort svenskt företag står på det faktiska kontraktet, skulle det inte fungera.
Här är jag ingen, en illegal sopa, bara luft
Den papperslöse kan inte få hjälp av vare sig polisen eller facket. Det finns ingen att framföra klagomål till, så det enda man kan göra är att jobba på och hoppas på att åtminstone få lite betalt för det arbete man utför. ”Här är jag ingen, en illegal sopa, bara luft”, som en av de intervjuade männen uttrycker det.
Jag frågar mig hur rent samvete ägaren till en av de största villorna i ett av de mest välbeställda områdena utanför Stockholm kan ha, när mannen som byggt pool, altan och fixat trädgården rakt ut säger att han inte fått betalt av företaget som husägaren anlitat. Hur kan man bara strunta i det, och ta ett dopp i sin nya fina pool?
En tydlig hierarki finns, högst upp står Tjetjenerna, som är (ö)kända för sitt våldskapital. Många är det som vill ha en bit av kakan, och sist i kön är den som är mest utsatt. Lägst status har de rysktalande muslimerna från länder långt österut.
Även bland dem som flydde kriget i Ukraina finns det många som har blivit lurade, som har betalat alla sina besparingar för ett luftslott, och hänvisats till Migrationsverket så fort de kommit innanför gränsen. Även de kan hitta jobb på Svenska palmen, den ryska handikappade kvinnan har haft flera assistenter från Ukraina. ”Vi har flytt från ryssarna, men de är här också. Och så tvingas vi torka arslet på ryssar för att inte svälta ihjäl. Är det rättvist?”, säger den nya assistenten.
Den totala cynismen och skillnaden man gör på vi och dem, samt omfattningen av utnyttjande chockade mig.
Det är nog den insikten som drabbade mig hårdast när jag läste. Att arbetskraftsmigranter och flyktingar behandlas illa av arbetsgivare inom till exempel byggbranschen och skönhetsindustrin är de flesta svenskar medvetna om, så även jag. Men den totala cynismen och skillnaden man gör på vi och dem, samt omfattningen av utnyttjandet chockade mig.
I ett samhälle där vi kan köpa allt fler tjänster, dessutom få skattereduktion med både RUT och ROT, finns det fler och fler arbetstillfällen. Men vem är det egentligen som har de där jobben? Får killen som monterar ner mitt gamla kök vettigt betalt? Är han försäkrad om något händer? Har han arbetstillstånd över huvud taget? Och av de 600 kronorna som det kostade att få iväg dina gamla möbler till återvinningen, hur mycket hamnar egentligen hos den som utförde jobbet?
Liza Alexandrova-Zorinas bok var en riktig ögonöppnare för mig. Det är svårt att ta in graden av förnedring och människoförakt som finns här, precis bredvid dig och mig. De svarta vandrarhemmen, de papperslösa byggarbetarna, kvinnorna som säljs på bordeller, allt detta kanske pågår i grannhuset eller i källarlokalen i mitt eget hus?
Annika Skarf
