Jag kom hit som sjuåring på 1990-talet och undrar om jag räknas till den härliga och ofta omtalade gruppen utlandsfödda kvinnor? Jag sällar mig gärna till denna motståndskraftiga grupp som förkroppsligar den outtröttliga kampen i uppförsbacke för jämlikhet och allas lika värde.
Vi lever i högst märkliga tider. Samhällstonen blir alltmer hård och de politiska utspelen allt fler. Utlandsfödda kvinnor har blivit politikernas favorit-slagpåse under dessa tider. De flesta politiker verkar tävla om vem som kan slå hårdast mot denna grupp. Allt från dem som argumenterar att de behöver tränas i hur man familjeplanerar och de som menar att det är något fel med deras barnuppfostran till dem som påstår att arbetslösheten är de utlandsfödda kvinnornas eget fel. Det talas om utlandsfödda kvinnor som om de har inneboende defekter och inte riktigt förstår betydelsen av arbete och att bidra till samhälletsbygget.
När blev det en grej i Sverige att sparka på dem som redan ligger ner?
Det märkligaste av allt är att alla dessa politiker tävlar om majoritetssamhällets gunst i detta! Jag vet inte när det blev en grej i Sverige att sparka på dem som redan ligger ner. Det är oerhört oroande.
Jag har i över tio års tid i olika sammanhang i egenskap av arbetsförmedlare, handledare, jobbcoach och volontär i civilsamhället jobbat med att stödja arbetssökande att hitta tillbaka till sysselsättning i form av jobb eller studier. Jag har arbetat nära de två grupperna arbetssökande och arbetsgivare och vet vilka höga trösklar som finns för att få ett jobb ute i samhället. Det är särskilt svårt för utlandsfödda kvinnor med låg utbildning att få in en fot på arbetsmarknaden och detta inte på grund av en ovilja hos kvinnorna, utan för att arbetsgivarna inte vill ge dem en chans. Vissa arbetsgivare är så färgade av samhällsdiskursen att det ibland har känts som att jag behövt övertyga dem om kvinnornas värde. Våra politiker och medier har aktivt deltagit i denna avhumaniseringskampanj.
Det är tröttsamt att denna ovärdiga politik numera är accepterad i samhället. Att ingen längre lyfter ett ögonbryn när politiker lägger skulden för deras misslyckade politik på den grupp som drabbats allra hårdast av den.
Farton Hashi
