Öppet brev om våldet till inrikesminister Damberg

Öppet brev

Det har varit många föräldrar som har mist sina barn på grund av skjutningar i Järva. Sedan i somras har det dödliga våldet återigen ökat.

En bit ifrån Husbygårdsskolan sköts en ung kille ihjäl 27 augusti, veckan innan var det en kille i Rinkeby som blev skjuten mitt bland barn. Det sägs vara kopplat till den pågående gängkonflikten i området. Detta är en av de många skjutningarna som skett de senaste veckorna.

Jag pratade med min ena granne i Akalla som upprepade att han vill flytta från området med sin familj. Jag gick över torget för några veckor sedan. Där träffade jag ännu en mamma som fått sin son skjuten. Hon berättade i detalj vad som hänt sonen. En kort bit därifrån, vid min gamla port sköts för några år sedan två unga bröder. Den yngsta dog. Den äldre lever vidare – förlamad för all framtid. Jag fortsatte att gå mot Akalla by, där var det ytterligare en ung kille som fick sätta livet till för några år sedan. Allt inom en radie av några hundra meter.

Ofta på kvällarna hovrar polishelikoptern över Järva

Ofta på kvällarna hovrar polishelikoptern över Järva. Det inger såklart en känsla av att polisen agerar men också känslan av att ännu ett våldsdåd har ägt rum. Utöver detta finns det också en oro bland många medborgare att deras barn, anhöriga, vänner eller de själva bli skadade eller dö på grund av att de är på ”fel plats, vid fel tillfälle” som det kallas.

För varje skjutning som sker är det inte bara en son som saknas, det är också en bror, syster, farbror, faster eller vän som gått förlorad. Jag vet att ministern vet mycket om situationen och besökt Järva och lyssnat till människor vid flera tillfällen. Men det är en desperation som växer sig fram i Järva. Där det finns en känsla av att det finns ett vi och dem. Och där hamnar Järva bland ”dem” när någon skjuts att ingen bryr sig. Hoppet som går förlorat för varje kula som viner genom luften.

Det dödliga våldet fortsätter

Föreningslivet, stadsdelsförvaltningarna och enskilda personer gör massiva insatser i kombination med avhopparcentrum med mera. Men ändå räcker det inte. Det dödliga våldet fortsätter. Vissa straff har höjts, tullen har fått förstärkningar och det förebyggande arbetet har delvis utökats. Även om förskolorna verkar få skära ner detta året.

Jag hoppas att den här utvecklingen ska vända, jag älskar mitt område för det har så fina sidor bland allt det mörka som sker parallellt. Men jag vill också att fler ska känna hopp och framtidstro. Att fler ska vilja se sina barn växa upp i området. Att fler ska bry sig om varandra och att alla ska känna trygghet i Järva. Jag har själv jobbat flera år i förskolan i Husby. Jag vill inte se några fler barn fastna i gängens klor.

Därför vill jag fråga inrikesministern hur han ser på utvecklingen och vilket arbete som pågår för att minska våldet och öka tryggheten men även vilket förebyggande arbete som måste ske för att få fler att känna framtidshopp?

Anders Österberg, riksdagsman (s).

Det här går iväg som en skrivelse från Riksdagen idag till inrikesminister Damberg.

Print Friendly, PDF & Email