“Nu har du gjort det värsta en människa kan göra”

Krönika/Kultur

Seluah Alsaati, rappare, skådespelare och aktivist, skriver om den senaste tidens skjutningar. Hon sätter ord på sorgen.

Vad gör du idiot som skjuter andra människor. Hade du velat att nån siktade på din morsa. På din syster. På din flickvän. På din bror, son eller vän. Tror du att du föddes till den här världen för att bestämma vem som får leva och vem som får dö.

Du behöver låsas in. Så grovt.

Vakna i morse till största chocken, andra kvinnan i rad som blir skjuten. Avrättad. Kan inte smälta.

Det där barnet som föll ner på marken behövde sin mamma. För anknytning. För mjölk. För sitt första ord. För en puss på kinden innan första skoldagen. För välmenande ord innan första dejten. Du har tagit ifrån barnet allt det.

Kanske för att du aldrig fick det själv som liten.

Det enda du fick som barn var klagomål. Från din lärare. Från dina föräldrar. Du fick höra att det det enda du gjorde var problem. Så du fortsatte göra problem. Det var det enda de sa att du kunde. Det blev till slut det enda du trodde att du kunde. Du hade behövt en äldre som fanns vid din sida och trodde på dig och aldrig gav upp hoppet.

Du hade behövt höra att du är bra på något.

Kanske rita. Kanske matte. Kanske fotboll. Men det fick du inte. Du hamna istället på gatan. Gjorde din grej. Fick äntligen höra att du var bra på något. Klart som fan du fastnade.

Du hade behövt en bra skola.

Men det fick du inte. Dina lärare trodde inte på dig. De var glada om du fick E. De låga förväntningarnas rasism. Lärarna var själva överarbetade och trötta. De åldrades själva 10 år under ett år på grund av stress och få kollegor.

Du hade behövt dina föräldrar.

Men det fick du inte. Pappa hade tre jobb för att få ekonomin att gå runt. Han hade inte tid. Mamma var sjukskriven på grund av stress på jobbet. Hon försökte desperat hjälpa dig. Hon fick inte det stödet hon behövde.

Du hade behövt gråta när du var liten.

Men det fick du inte. Man sa åt dig att bete dig. Var en man. Så du svalde alla tårar. Du svalde, svalde, svalde. Dämpade sorgen med droger. Men det går inte att svälja känslor. De är kvar där inne och sparas lager på lager som krutet i en bomb. Till slut exploderar det som branden i Amazonas. Vad är det för machokultur vi har i det här samhället.

Så många mammor och pappor som förlorar sina söner.

För vad. FÖR VAD???

Du döda en. Kanske blir du senare själv klippt som hämnd. Då är det din mamma som hade behövt dig. Hon hade behövt sin son. Då är det din mamma som bildar Medelhavet med sina tårar.

Det är ingen nyhet att kvinnor används för att komma åt män. Kvinnor har hotats, kidnappats och nu också skjutits för att sätta press på en man som förmodligen gömmer sig nånstans för att inte bli klippt. I krig har det varit samma sak. Män våldtar kvinnor för att komma åt andra män. Som att kvinnor inte har ett värde i sig.

När min son var liten fick han också en bula i huvudet. För att han hoppade på soffan och ramla på bordskanten. Inte för att jag blev skjuten och han ramlade ner på asfalten.

När jag var förbi minnesplatsen i Sätra i samband med skjutningarna där i våras kom en grupp barn dit. En av pojkarna pekade på bilden på killen som gått bort och sa ”Det där är jag imorgon”. Kompisarna reagerade inte ens. Som att det han sa var ett lika normalt som ”vi spelar fotboll imorgon”.

Är det ens mänskligt att vi låter våra barn växa upp med den självbilden? Det är hemskt. Det är så mycket våra barn behöver. Men de får det inte. Ingen föds ond. Det är samhället som formar en. Systemet är fucked.

Hur kan en människa falla igenom alla sociala skyddsnät i det här landet? Förskolan. Skolan. Socialen. Polisen. Rättssystemet. Hur väl fungerar egentligen skyddsnätet. Hur kan ett barn bollas mellan hundra olika socialsekreterare utan att få rätt hjälp? Hur kan ett barn studsa upp och ner på skolbänken utan att få ADHD-utredning. Hur kan en 13-åring stå utanför centrum och sälja hasch utan att det händer nåt.

Någon har klippt hål i våra skyddsnät för vi faller igenom.
Vi vet att folk kommer att skjutas igen. Och igen. Och igen. Om inte hålen i systemet sys igen.

Jag skiter i om den som dör är man eller kvinna. Ett liv är ett liv. Det går aldrig att ta tillbaka. Jag har skrivit liknande texter när killar gått bort. För de döda sönerna är många. För många. Men vad spelar det för roll att vi skriver. Skriker. Demonstrerar.

Kom och hjälp. HJÄÄLP OSS! För ingen lyssnar. Varför. VARFÖR? Politiker. Vart är ni? Kör ni samma HSS som på gatan. Hör inget. Ser inget. Säger inget.

De skryter om att det går bra för Sverige. Men det enda som går bra är svensk blomsterhandel. Så många blommor att lägga på minnesplatserna och begravningarna.

Du hade behövt så mycket, men du fick inte. Och nu har du gjort det värsta som en människa kan göra. För det kommer vi aldrig förlåta dig.

När din mamma födde dig trodde hon inte att du skulle bli en mördare.

Seluah Alsaati

#Nationellkris

Print Friendly, PDF & Email