Jag skriver inte detta brev för min egen skull. Jag skriver det för alla de människor som varje dag, utan lön, utan stora resurser och utan uppmärksamhet, arbetar för att skapa gemenskap, inkludering och framtidstro i vårt samhälle.
Under många år har jag engagerat mig ideellt för barn, ungdomar, kvinnor och familjer. Vi har organiserat fotbollsaktiviteter, cuper, kulturarrangemang, integrationsinsatser, utbildningsinitiativ och festivaler som samlat hundratals människor. Målet har varit att skapa mötesplatser där människor kan känna gemenskap, glädje, respekt och tillhörighet.
Varför är det så svårt för vissa att få stöd, medan andra får allt?
Men en fråga återkommer gång på gång: Varför är det så svårt för vissa att få stöd, medan andra får allt?
Jag ser organisationer och verksamheter som får omfattande ekonomiska bidrag, tillgång till lokaler, personal, marknadsföring och politiskt stöd. Samtidigt finns det människor som med egna pengar, egen tid och stora personliga uppoffringar genomför aktiviteter som når lika många, eller fler, utan att få någon hjälp alls.
Hur kan det vara rimligt att en förening med begränsade resurser ska genomföra arrangemang som ibland överträffar verksamheter som finansieras av kommuner, myndigheter och offentliga stödformer?
Hur kan det vara möjligt att flera aktörer tillsammans, med stora budgetar och starka nätverk, får erkännande och stöd, medan de som utan resurser lyckas skapa verklig samhällsnytta lämnas att bära hela ansvaret själva?
Är det för att man saknar politiska kontakter? Är det för att man inte tillhör rätt nätverk? Är det för att man inte syns i de rum där besluten fattas? Jag ställer frågan med respekt, men också med stor frustration.
Den 30 maj 2026 arrangerades en stor Eid al-Adha-festival i Akalla By
Den 30 maj 2026 arrangerades en stor Eid al-Adha-festival i Akalla By. Evenemanget samlade hundratals människor från olika delar av det svenska samhället i en öppen, inkluderande och familjevänlig miljö.
Festivalen genomfördes utan politiska eller religiösa motsättningar och blev istället en plattform för gemenskap, kulturutbyte, integration och social sammanhållning.
Festivalen skapade möjligheter för människor att mötas över generations-, språk- och kulturgränser. Familjer, barn, ungdomar och äldre samlades för att umgås, skapa nya kontakter och stärka sina sociala nätverk. Nya vänskaper skapades. Familjer fick möjlighet att träffas. Ungdomar fick positiva aktiviteter. Barn fick leka, röra sig och känna gemenskap.
Detta är exakt det som samhället efterfrågar när man talar om inkludering, trygghet och social hållbarhet. Festivalen bidrog till att bevara och stärka det afghanska kulturarvet samtidigt som den öppnade dörrar för interkulturellt utbyte.
För barn och ungdomar blev festivalen en viktig bro mellan deras svenska vardag och deras kulturella arv
Bland aktiviteterna fanns afghansk folkmusik och kulturframträdanden, traditionell Attan-dans och andra uppvisning av afghanska traditioner och högtider. Däribland introduktion av drakflygning (Gudiparan) som är en del av Afghanistans kulturarv.
För många barn och ungdomar som vuxit upp i Sverige blev festivalen en viktig bro mellan deras svenska vardag och deras kulturella arv.
Festivalen blev även en viktig plattform för småföretagare och entreprenörer. Afghanska restauranger, hantverkare, familjeföretag och lokala försäljare fick möjlighet att visa upp sina produkter och tjänster för hundratals besökare.
Traditionella afghanska maträtter såsom Qabeli Palaw, Bolani, Manto, kebab, Ash och andra specialiteter serverades. Lokala företagare kunde skapa nya kundkontakter, marknadsföra sina verksamheter, öka sin försäljning och bygga nya samarbeten. Festivalen visade tydligt hur kulturarrangemang inte bara skapar gemenskap utan även bidrar till lokal ekonomisk utveckling.
Trots begränsade resurser lyckades Eid al-Adha Festivalen skapa konkreta sociala, kulturella och ekonomiska värden. Det är faktiska resultat.
Kom ut och se verksamheterna med egna ögon
Mitt budskap till ansvariga är – kom ut och se verksamheterna med egna ögon. Mät resultaten i människors glädje, inkludering och engagemang, och inte i hur många kontakter man har eller hur väl man behärskar bidragssystemen.
Sverige behöver fler människor som engagerar sig. Men för att det ska vara möjligt måste samhället också visa att engagemang uppskattas och värdesätts.
Jag efterfrågar inte särbehandling. Jag efterfrågar rättvisa. Människor och organisationer ska bedömas utifrån vad de faktiskt åstadkommer inte utifrån vilka de känner.
Min förhoppning är att detta brev inte bara läses, utan också leder till eftertanke och förändring. För om vi verkligen vill bygga ett starkare samhälle måste vi börja stötta dem som redan gör jobbet.
Med respekt och hopp om förändring.
Mehdi Kouhestani, Afghanska Föreningen i Sverige
