När bomber faller över Palestinas barn kommer sorgen och engagemanget också till den svenska staden.
Många av oss har en historia av arbete för mänskliga fri- och rättigheter, likabehandling och yttrandefrihet. Många av oss är bara vanliga människor med värdigheten i behåll. Därför sörjer och engagerar vi oss när människor kidnappas, torteras och mördas oavsett bakgrund, livsvillkor eller position i samhället. Därför satsar vi på dialog och fred. Därför tar vi över gator och torg fredligt, sjunger när andra väljer bomber, skyddar när andra väljer hårda ord, förklarar när andra väljer vedergällning.
Vi sörjer och engagerar oss när bomber faller över Palestinas barn.
Vi agerar genom våra fackförbund och stoppar en tv-sändning i några sekunder och kräver vapenvila. Vi går in i public service-lokaler i syfte att påminna om förintelsen i Gaza. Vi tar med oss flaggor och sjalar, skriver eldupphör på våra kroppar, sjunger, gråter och ber om fred när vi demonstrerar vår ståndpunkt för människovärdet och vår sorg.
Egentligen tror jag inte att många av oss står bakom uteslutning och exkludering (i alla fall inte jag) i en musiktävling av ett land som tror sig försvara sitt folk genom att förinta ett annat. Vi står istället för eldupphör, dialog och fred, för likabehandling även av ett annat folk som behöver vårt stöd, sitt land och sin mark. Som behöver utöva sin rätt att välja sin väg, utan inblandning av främmande makt.
Vi sörjer och engagerar oss i alla utsatta, kidnappade, mördade barn i Palestina.
Det som händer i Palestina är avskyvärt och vedervärdigt. Därför övervägde flera europeiska deltagarländer att avstå från en musiktävling som förvandlats till ett spektaket vid sidan om tragedin i Palestina. Tävlingen verkar varken representera Europa som kontinent eller den värdegrund den europeiska unionen bygger på längre. Det är förfärligt.
I den svenska staden sörjer vi och engagerar vi oss i barnen.
Därför väljer många av oss att inte förknippas med den ohederliga musiktävlingen. Vi vill inte jobba för den, inte delta i den, inte titta på den därför att den inte längre står för europeisk enighet och integritet utan dess syfte är bara förfärligt tomma ord, ord utan innebörd, utan glädje, utan mening.
Staden sörjer och engagerar sig.
Jag minns alla böcker jag läst, alla filmer jag sett och alla berättelser av förintelseöverlevare om hur européer i väst och öst gömde och hjälpte judar under nazisternas krig mot européerna förra seklet. Det är ett bevis på hur den goda människan med livet som insats valde rätt så många gånger.
Vad är det som gör att våra politiker idag nästan 90 år efter andra världskrigets slut inte väljer att öppet kräva eldupphör i Gaza? Varför upphör inte våra politiker med att sälja vapen till och stödja en regering som inte arbetar för en politisk lösning av ett politiskt problem? Palestinierna svälter, sörjer sina döda och sitt land och de uppmanas av invasionsmakten att förflytta sig än åt ena hållet än åt andra hållet. Invasionsmakten ska kunna förgöra varenda centimeter av palestiniernas land. Palestinierna har inte erkänts som fullvärdig nationsmedlem av Förenta Nationerna fast de bott i sitt land i tusentals år. Kommer våra barn och barnbarn att läsa om alla som hjälpte Palestinas sak i smyg? Om 90 år?
På ett sätt sörjer jag alla som inte öppet vågar ta ställning och alla som tar ställning i smyg. För så ser det ut idag. Det är inte lika lätt att stå upp för Palestinas sak som att stå upp för ett vitt, europeiskt, kristet land. Vi står upp för alla människor lika värde och lika rätt men … Nej just det, inte för alla folks rätt att leva i fred. Ledsen att behöva skriva ut vad jag tänkt i flera månader. Det här handlar egentligen inte om oss som individer, utan om oss som nation, som världssamfund.
När bomber faller över Palestinas barn kommer sorgen och engagemanget också till den svenska staden.
Alejandra Carrasco
