Begravningsblommor

Mizeria, del 28: Två meter under jord

Följetong/Kultur

Han visar att han vill sitta kvar bredvid hålet i marken så att han kan se varje ros från varje person som haft en betydelse i Osmans liv. Kiosk-amo går fram och sätter sig bredvid honom i tystnad. Samma man som hotat oss med basebollträ för att vi baxade tuggummin sitter nu och sörjer sin yngsta snattare.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag.

Ali

Hade Osman varit här hade han frågat om folk tror att han är tjuren Ferdinand eftersom dom hämtat så mycket blommor. Han såg ingen skillnad på rosor och ogräs. Jag borde ha hämtat ayran och pipas till honom istället, det hade han uppskattat mer än tulpaner. 

Folkmassan är stor. Alla grabbarna har bytt ut Adidasdressen mot svart kostym. Få ser chockade ut, men alla ser ledsna ut. Att ha en närstående som arbetar på den alternativa marknaden är som att ha en sjuk familjemedlem. Du vet att det är livshotande, men du hoppas på att personen ska hinna bli frisk innan det är för sent.

Osman hann med ett någorlunda normalt liv separat från sin försörjning, även om det var en ansträngning. Även om han verkade må bra när vi tuggade så vet jag att han höll en guard uppe kring vad han kunde och inte kunde säga till mig. Det finns flera på den här begravningen som har större inblick i vad han egentligen var kapabel till än jag, som stod honom närmast.

Jag kunde inte koppla att jag bar på min brors livlösa kropp, att i den här lådan låg han med ett sprucket huvud

Det är inte ovanligt att gärningsmannen går på offrets begravning för att visa sig oskyldig, så jag kan inte låta bli att se mig omkring för att försöka lista ut vem det kan ha varit. Samtidigt är jag obehagligt rädd för att bli igenkänd.

Moskén var proppfull imorse innan vi alla åkte in mot begravningsplatsen. Jag bar hans kista till begravningsbilen, den var det tyngsta jag någonsin lyft. Jag kunde inte hålla emot tårarna som bara sprutade åt alla håll utan att jag kunde torka bort dem. Jag kunde inte koppla att jag bar på min brors livlösa kropp, att i den här lådan låg han med ett sprucket huvud.

Han har alltid varit längre och större än jag, när vi var små brukade han säga att jag aldrig kommer att kunna bära honom. Jag önskar att han hade haft rätt.

Osman var älskad av så många. Hans pappa ser mer förvånad ut än någonsin och fastän mustaschen täcker hela hans mun så ser man att hans mungipor är nere som på en ledsen emoji. Han ser mer och mer chockad ut för varje ny person som kommer fram och beklagar sorgen, som om han inte greppat varför alla är här. Och jag ser så tydligt hur han söker med blicken efter Osmans mamma. Jag tror inte han vet att dom har en separat minnesstund för honom i Göteborg. Sjukt, Osman har inte ens något med Göteborg att göra. 

Det regnar och är gråmolnigt, jag ser över alla namn på dom som ligger begravda. Osman kommer vila bredvid Hamza, och nära dom vilar andra personer vars födelsedatum och dödsdatum inte ligger långt ifrån varandra.

 Kistan sänks och i samma stund bryter folk ut i skrikande gråt

Jag ställer mig bakom Osmans pappa, redo för gravsättningen. Jag håller en ros i ena handen och jord i den andra. 

Jag får kalla kårar i nacken och känner mig uttittad. Det är som att folk vet något jag inte känner till. Vissa ser misstänksamt på mig, andra dömande. Kan dom se min feghet så tydligt, eller misstänker dom mig för att ha orsakat allting? Hur starkt lyser min fega karaktär igenom egentligen?

Kistan sänks och i samma stund bryter folk ut i skrikande gråt. Jag kastar jord över min brors kropp och lägger en ros, jag hinner inte ens koppla vad som sker i stunden innan jag ser hans pappas kropp skaka av gråt och jag fattar tag i honom så han inte ramlar.

Han visar att han vill sitta kvar bredvid hålet i marken så att han kan se varje ros från varje person som haft en betydelse i Osmans liv. Kiosk-amo går fram och sätter sig bredvid honom i tystnad. Samma man som hotat oss med basebollträ för att vi baxade tuggummin sitter nu och sörjer sin yngsta snattare.

Jag smyger iväg från folkmassan mot busshållplatsen, jag vill inte se fler gravstenar

Jag vill bara därifrån, för paranoian börjar ta över. Det känns som om alla ögon är på mig och jag klarar inte av att se mer. Jag smyger iväg från folkmassan mot busshållplatsen, jag vill inte se fler gravstenar.

Luften känns tung och jag tänker på alla kroppar som ligger under marken jag går på. Kroppar som haft sina egna gravsättningar för längesen, men som förmultnat med tiden och blivit ett med skogen. 

”Ali?”

Jag hör en röst ropa mitt namn och av ren reflex vänder jag mig om.

”Vi är från Stockholmspolisen, du följer med oss till polisstationen, skäligen misstänkt för mord.”

Innan jag hinner reagera har jag handklovats och trycks in i polisbilen.

”Vilket mord?!” Min röst ekar av panik.

”Hur många har du att anklagas för? Spar dina frågor.”

Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. Boken är skriven av Melody Farshin och utgiven på Bonnier Carlsen 2018. Del 29 publiceras imorgon.

Print Friendly, PDF & Email